Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Jag var skitsur för att jag inte tilläts åka hem andra dagen efter förlossningen. BBpersonalen ville försäkra sig om att min son hade kissat. Hur skulle jag veta om blöjan var blöt? Den var lite keltig två ggr... men nej, jag visste inte sa jag. De höll på och hälla kallt vatten på magen för att få honom att kissa....men han kissade inte. Då utan förvarning tog en barnläkare till med ersättning och hällde det rätt i strupen på min son, då en dag gammal. Jag kände mig helt tom inuti. ledsen och ville bara gråta. Och ville bara hem, låsa bort mig från all besök och inkräktaren som pillar på mitt barn. Kändes som bb-personalen frågade mig det 100 ggr.... vill du inte att vi ska ta honom lite så du får vila?

1) Vad jag inte visste hela denna jävla tiden att jag var TRÖTT och faktiskt kunde säga NEJ till allt detta. nej till besöken, nej till det som inte kändes bra.
2) Att musen kändes som en jävla kanel-bulle efter förlossningen och papper gjorde ont att torka mot. Jag doppade papper i ljummet vatten och olja, så skönt!
3) Att det gjorde så ont att amma den första tiden. Såriga bröstvårtor och att mjölken kom efter MÅNGA dagar...kändes som en evighet!
4) Första gången i mitt liv jag förstod vad "hård mage" betyder. Första korven som kom ut efter förlossningen var rena jävla pinan. =/

Tack för en härlig tråd!

Jag tyckte inte heller avslaget var så värst hemskt som alla beskrev. Det kom som mens ca 1½ vecka och rikligt med blod de första dagarna bara. Luktade som mens med...Jag blev så förvånad över hur snabbt underlivet läkte och kände mig i form dagarna efter förlossningen redan.
Min syrra förlöste första barnet med akut kejsarsnitt och gick som en gammal gumma långt efteråt. Då undrar jag hur kvinnor resonerar när de väljer att vilja ha ett planerat kejsarsnitt för att slippa föda normalt? (jag vet itne om detta görs i Svergie men i vissa länder är detta väldigt poppis) Nu i efterhand kan jag inte tänka mig nåt värre än att behöva ta till med snitt!

Kanske är det så är vi inte alls upplever smärtan olika? Kanske är smärtan olika för var gång/inviduellt med? Om jag jämnför min och mina systrars förlossningar så har det faktiskt varit precis som alla skriver här helt OLIKA. Jag upplevde värkarbetet  de sista timmarna innan krystandet som det värsta av allt. Ändå hade jag bestämt mig  för att INTE ha någon smärtlindring förutom lustgasen. Sen krystandet, moderkakan och läkningen av underlivet var liksom helt okej, behövde inte ens en alvedon trotts att jag blev erbjuden detta flera gånger av BB-personalen. Vi alla 3 systrar fick sys och har haft vad de kallar för "normala förlossningar" men ändå skiljer våra berättelser på smärtan så mycket åt. En annan sa att värkarbetetet gjorde ont, men inte så att hon inte stod ut, utan det värsta var att krysta fram moderkakan.
Jag tror alla dessa olika berättelser visar ändå att det handlar inte om starka vs svaga kvinnor. Utan att vi faktiskt har fått denna del avklarad, betyder bara att VI ÄR STARKA. Det är riktig smärta, det vi upplevt. Men ja, klart det är värt besväret och jag gör gärna om det!