Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Om jag vetat att det skulle göra så in-i-helvetes-jävla-sjukt-as-ont att kissa efteråt (bristning upp till klitoris) så hade jag gärna behållt katetern i alla fall tills det börjat läka ihop litegrann...

Att det kan ta närmare ett år innan man tycker om sitt barn över huvud taget...
När jag fick min son var det en väldigt dramatisk förlossning, som upplevdes traumatiskt för mig. När sonen kom upp på magen så undrade jag varför de lade någon annas barn på mig. Han var liksom inte min. Den känslan höll i sig länge, visst, han var ju fin och så, men han var inte min.
Kändes jättekonstigt att amma "någon annas barn". Hade fruktansvärt dåligt samvete över mina känslor, och låtsades länge att det blivit bättre när nån frågade, av skam.
Han var närmare året när jag helt ärligt kunde säga att jag älskade honom.

Jag kände allt. Fick bedövningsspruta som inte tog.
"Det går fort" var vad sköterksan sa.
My ass säger jag, att laga en muff som spruckit från klitoris och nästan ända till analen går fasiken inte fort.
Sög lustgas för glatta livet för att inte skrika rakt ut.

Nja, jag knep, men sprack endå.
Saken är den att sonen togs med sugklocka, och för att överhuvudtaget kunna fästa den så var förlossningsläkaren tvungen att med handkraft slita sönder muffen för att komma in.
Sen slet de honom ur mig utan att jag ens hade värkar.
Var väldigt bråttom. Narkosläkare var redan tillkallad, och hade de inte fått ut honom snabbt så hade det blivit urakut snitt. Vilket jag i dag kan tycka kanske skulle varit att föredra... Ja, men hon kunde inte göra så mycket mer sa hon. Som sagt "Det går fort".

Har för mig det har och göra med att benen i foten möblerar om sig pga tyngden, och sedan inte går tillbaks. Man blir lite mer plattfot helt enkelt.