Jo, jag är en manshatare.

Och jag ramlar in i feminismen från andra hållet. Jag känner i princip bara goda män. Kloka, normala, vänliga, eftertänksamma män. Jag har suttit på fester klockan tre på natten iklädd ytterst märkliga halvnakna kreationer, full som ett ägg, tillsammans med tiotalet grabbar också iklädda halvnakna kreationer, fulla som ägg, och haft jätteroligt, utan en tanke på att någon av dem skulle få för sig att våldta mig (annars en klassisk sättning för fylleövergrepp). Likaså skulle min man och i princip samtliga hans vänner utan att blinka kunna våldta mig - de är starka. Men jag förutsätter att de inte gör det och anser mig ha all rätt att förutsätta det.

Därför blir jag vansinnig av rättegångar där man ifrågasätter varför kvinnan var full, varför hon följde med honom hem, varför hade hon kort kjol, varför hade hon inte vett att ha burka och hålla sig nykter och hemma?? För att män i allmänhet är vettiga, vänliga och pålitliga! Ska man undvika att gå in i en rättegångssal bara för att där sitter många män, som isåfall kan få en knäpp och våldta en bara för att man finns där?

Så jag vänder mig mot att män av naturen anses vara aggressiva, sex-styrda och korkade varelser utan självkontroll. Det stämmer helt enkelt inte med den helt överväldigande erfarenhet jag har av män som människor.