Jo, jag är en manshatare.

Jag är också en "Manshatare".

Varenda känsla som står uttryckt i TS delar jag. Mina erfarenheter gör att jag är på helspänn när en främmande man närmar sig. Jag fick lära mig i unga år att ett nej minsann inte alltid är ett nej & att "killar är såna".

Det betyder inte att jag hatar den enskilda mannen, för det gör jag inte. Inte heller betyder det att jag bemöter alla män utifrån min egen rädsla, jag har lärt mig att koppla bort den eftersom jag logiskt vet att inte alla är svin.
Men jag hatar machorollen, jag har enormt svårt för manlig homosocialitet & att män förminskas till varelser utan impulskontroll! Jag avskyr att vi tillskrivs beteenden & egenskaper endast utifrån våra kön & att de som står utanför normen förlöjligas.

(& Nej, jag ursäktar inte kvinnligt svineri & jag skulle ha full förståelse om en man som blivit illa behandlad av ett flertal kvinnor uttryckte att han hatade kvinnor, förutsatt att han inte hatar den enskilda kvinnan.)

 Och vad beror det på? Är det för att alla män är våldsamma svin, eller är det för all den snedvinkling och propaganda om mäns våld mot kvinnor som pumpats ut i decennier?

Min rädsla/"manshat" har enbart orsakats av de män jag träffat på under min livstid, tyvärr. Medias bild har om något lugnat mig, eftersom jag då dels kunnat se att jag inte är ensam om mina erfarenheter, samt att alla män faktiskt inte är svin.

Nej, det är ingen som hatar dig som enskild man. Det handlar om rollen, socialiseringen & förväntningarna, & en rädsla som byggs i dåliga erfarenheter. Tillräckligt många dåliga erfarenheter för att jag inte längre kan tro att det endast handlar om ett fåtal dåliga män, utan att det finns ett fel som ligger djupare.

Ja, och det torde väl innebära att sannolikheten för att en kvinna ute sent en kväll blir utsatt för en överfallsvåldtäkt är försvinnande liten.

Är det någon här som har sagt att det är just den rädslan det handlar om?
Jag blir rädd när jag blir ensam med en man på ex. en fest eller i ett rum. Generellt är jag inte rädd för att gå ensam genom en park.
Sen kan jag upprepa mig igen; Män har skrämt mig så j-a bra själva att media inte behövt hjälpa till, media har snarare lugnat mig.

Ett sådant manshat skulle jag fullkomligt skita i om det inte vore så att den som startat tråden jobbar med barn. Stackars pojkar!

Var nånstans har du fått uppfattningen att TS skulle hata pojkar från..?

Försök läsa TS på ett annat sätt; Läs det som en bekännelse av nånting man skäms för att man känner, läs det som en ärlig berättelse av vad hon upplevt & blivit utsatt för.

Jag känner nämligen precis likadant, men jag bemöter inte män utifrån den känslan. Jag motarbetar den & anstränger mig för att hålla öppet sinne. Jag skäms som f-n för att alla kränkningar jag blivit utsatt för skrämt mig!

Igen; Hatet är inte mot dig, inte mot den enskilde mannen

Det är väl heller ingen nyhet att misogyni grasserar fritt? Inte för mig i alla fall.

Så du refererar bara till media & Sverige ang. misandri?
Då resonerar vi olika, jag ser till den globala situationen.

I USA räknar man f.ö med att var 4:e kvinna blivit våldtagen. Med anmälningstakten i Sverige idag kommer ca. var 10:e kvinna nån gång att anmäla en våldtäkt.
Jag upprepar först åter igen att jag inte bemöter män med "hat" eller avskyr den enskilda individen, men jag kan heller inte tycka att min rädlsa för män är helt ogrundad.

Afghanistan är knappast det enda i mina referensramar, det ligger faktiskt ganska långt ifrån eftersom jag aldrig bott där.

Sen slänger jag in ett boktips till alla: "Det kallas Manshat" av Carin Holmberg.
(En bok sprungen ur hennes avhandling "Det kallas Kärlek".)