Jo, jag är en manshatare.

Ja, du är inte ensam om att förundras. Ett sådant manshat skulle jag fullkomligt skita i om det inte vore så att den som startat tråden jobbar med barn. Stackars pojkar!

Försök läsa TS på ett annat sätt; Läs det som en bekännelse av nånting man skäms för att man känner, läs det som en ärlig berättelse av vad hon upplevt & blivit utsatt för. Jag känner nämligen precis likadant, men jag bemöter inte män utifrån den känslan. Jag motarbetar den & anstränger mig för att hålla öppet sinne. Jag skäms som f-n för att alla kränkningar jag blivit utsatt för skrämt mig!

Jag är nyfiken på om ni som definierar er som manshatare hatar män (alltså personerna och det som dessa personer gjort/gör) eller om ni hatar mansrollen (sinnebilden av hur en man är eller borde vara).Om det är just män ni hatar blir det ett bekymmersamt läge. Skulle nu kvinnor ha det bättre utan oss?  Eller vill ni inte att vi ska bete oss som "män"?  Vilket osäker för oss över på mansrollen...Själv är jag kluven till mans- och kvinnoroller.  Ett exempel på hur de ställer till det för oss i vården är hur man förr hade svårt att upptäcka hjärtinfarkt hos kvinnor då manlig hjärtinfarkt var utgångspunkten, eller idag har svårt att hjälpa män med depression eftersom bilden av kvinnans depression är utmärkande i vården (www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-m...).  Å andra sidan är ju könsroller något att identifiera sig med för att hitta den man kan eller vill vara.  Jag vill vara pappa för mina barn, inte mamma.

För mig är en pappa en fadersfigur, och i min sinnevärld har fadersfiguren manliga attribut och tilltalar mig som person. Stark och trygg, kanske?En mamma är för mig en modersfigur med kvinnliga attribut. Kan inte riktigt förklara det, men jag har svårare att identifiera mig med den bilden.  Trots att jag har matlagning som hobby, älskar att kramas med barnen, tvättar och städar mer hemma än min upptagna fru hinner med osv...Faktum är att jag identifierar mig med papparollen långt mer än mammarollen, trots att jag egentligen beter mig mer som en mamma hemma (städ, tvätt, barnlek och matlagning). Det är min fru som står för den typiska papparollen med långa arbetsdagar, hög inkomst, tjänsteresor, osv. 

Intressant tanke! Hur ser du på det här med "manliga förebilder" och "kvinnliga förebilder"? En fråga som ställs på sin spets vid t.ex. homoadoption?Som jag ser det kan det finnas fördelar med att barn har förebilder av "traditionellt manlig" respektive "traditionellt kvinnlig" karaktär. Den manliga förebilden (t.ex. barnets pappa, eller en manlig förskolelärare eller manlig bekant) kan visa upp hur män är och beter sig. T.ex. genom att visa sitt intresse för ishockey eller annan idrott, osv. Senare i uppväxten blir en vuxen man att lära av viktig för publertetspojken genom att det finns någon som kan visa och prata om "vuxensaker" som rakning, osv.  På motsvarande sätt kan en kvinnlig förebild vara viktig för det lilla barnet, och naturligtvis även för pubertetstjejen som skräms av sin första mens! (Notera att jag alltså menar att barnet oavsett kön behöver få se både bilbanor och dockor, både hockey och att sy i byxknappar.)Men vad händer med könsrollerna om vi överlåter åt en man att visa den lilla pokjen hur män ska bete sig?  Och om den kvinnliga förebilden stryker skjortor, städar och tvättar i hushållet?  Konsoliderar vi inte gamla könsroller då?Lite provocerande fråga: behövs verkligen "en av varje" i barnuppfostran?  Eftersom jag antar att de flesta svarar "ja" (med hänsvisning till mitt andra stycke ovan) följer jag genast upp med min kärnfråga: då behövs väl en kvinnlig och en manlig roll i samhället?  Annars är det ju meningslöst med att ha en manlig och en kvinnlig förebild för barnet - två pappor skulle kunna göra samma jobb med att introducera manlig rakning och kvinnlig menstruation!

Hmm.  Jag håller med dig om att män och kvinnor har olika saker att förmedla till barnen och att det är föräldrarnas huvudansvar. Däremot tror jag inte det finns något problem med att det biten löses av någon annan än "mamma" eller "pappa". Det finns många barn som vuxit upp till friska vuxna med bara en morbror som enda manliga förebild, osv.Jag håller också med om att allmänna hushållsuppgifter som att duka fram och duka av före och efter maten, städa sitt rum, osv inte på något sätt är könsbundna.  Men de återstående uppgifterna då?  Jag tänker lära mina döttrar att använda skruvdragare och förhoppningsvis byta hjul på bilen självständigt, men jag har inga högre tekniska förhoppningar än så.  Det är här könsrollerna kommer in.  Jag tror ärligt inte att de kommer att vara intersserade av att byta olja på gräsklipparen, vare sig jag vill eller inte.Är det verkligen önskvärt att könsrollerna suddas ut och blir luddigare? Att vi har två "mappor" istället för en fadersfigur och en modersfigur?  Jag är för homoadoption, men det här ämnet är SVÅRT!

Trams enligt dig. Men då kanske du kan förklara alla pojkar som växer upp utan pappor och som sedan befolkar våra fängelser? Det borde väl inte vara så om det nu är trams, eller hur?

Ehrm, kaaaanske det här med hur det känns att få mens? Eller att få hormonsvängningar? Eller hur det känns när testosteronet pumpar i kroppen? Eller hur det känns när man råkar ut för en hotande situation (japp, biologiska skillnader)? mm, mm, mm