Hjälp! Hur berättar man för chefen?!

En kvinnlig, hon sa la grattis men de märktes att hon blev sur :S Fick inte komma tillbaka till jobbet efter graviditeten :(

Emmgus- Fy fan... illa av arb.givaren.

Jag har en manligchef, vet inte om det är bättre eller sämre... Är kanske mest rädd för att kollegerna ska bli sura. Många som ska pensioneras, och tanken är väl att jag ska ta över...
Jobbig-sits bara...

Jo jag vet. Men när du väl berättat o fått de gjor så är de skönt.. men de e GRYMT jobbigt o berätta

Emmgus- Jo, jag tycker också att det är jättejobbigt. Fasar verkligen för att berätta min underbara nyhet, det är helt sjukt.

Och det sjuka är att jag fick reda på av en kollega idag att jag ska få tjänsten. Blev inte direkt lättare! Vet inte om jag ska vara glad eller vad?

/Lyydia

Dåligt av en arbetsgivare att sparka en, men det gjorde min också och anställde en ny för mitt jobb, och jag vill gärna bli gravid igen och började nytt jobb för en månad sen och jag bryr mig inte om jag inte får komma tillbaks, då min nya chef inte verkar ha förståelse för detta med barn, så jag lär nog inte få ha jobbet kvar om jag blir gravid.

ni som blivit sparkade på grund av eran graviditet, varför går ni inte vidare med det? ta hjälp av facket eller något sånt.
dem får inte göra så. det är diskriminering.

Det är så tråkigt att det ska vara så att man ska "bli lidandes" för något så underbart som att skaffa barn?!
Jag hade äntligen samlat mod och förberett mig på att prata med chefen igår så dök han inte upp på hels dagen! Så illa...
Så nu vet jag inte hur jag ska göre. Har blivit erbjuden en tillsvidare tjänst, och då känns det som om jag vill berätta innan jag skiver på. Vill vara ärlig och rak.

/Lyydia

Jag ska snart genomgå ivf och har tvekat länge inför det och har bl a dåligt samvete inför jobbet, har precis börjat ny anställning inom ett nytt yrke. Chefen och jag hade ett årligt samtal för inte så längesedan och jag berättade för henne att jag har en del sjukfrånvaro pga migrän och hon undrade om det var hormonellt och jag sa att jag hade PCO så det är kopplat till det. Då frågade hon om man inte hade svårigheter att kunna få barn då. "Jo" sa jag och sa att jag inte hade några barn. "Men det finns ju ivf" sa chefen.
Jag berättade då att vi hade ev planer för det under våren och att jag kanske måste vara borta lite från jobb i samband med behandlingar osv... jag fick en klump i magen och var rädd för vad hon skulle säga. Jag är ny och vi är underbemannade rejält, plus att jag är där på två-årskontrakt så de kan inte ge mig sparken.

Hon svarade med att hon tyckte att jag var ju snart 36 år gammal och att då tyckte hon att jag skulle sätta igång med ivf så fort jag kunde och att jag inte skulle bry mig om frånvaro ifrån jobb och att jag var ny. "Jobb finns alltid överallt för dig, men att skaffa barn kan du bara göra under en viss tid i livet. Behöver du vara borta så behöver du. Ditt liv är nummer ett och jobb är nummer två. Så kör på!"

Jag blev SÅ glad och lättad av det stödet. Var rädd för att få en suck eller liknande som svar. Så nu vet hon att jag står i startgroparna och hon är intresserad av hur det går för mig och pushar mig att det här kommer gå bra. Hon berättade att hon själv har åtta barn och hon hoppades så att det skulle gå bra för mig.

Önskar att alla kunde få ha en sådan chef

Zygo- Önskar dig all lycka i världen! Så underbart att ha en så förstående chef.

Vintjej- Är med i fack och a-kassa. har precis fått erbjudande om tjänst! Så nu känner jag att jag måste berätta innan jag ska skiva på papper :O. Men det kommer att gå bra.
Vad menar du med SGI?'
Är inte oroad inför framtiden bara om hur mina medarbetare och chef kommer att reagera. 

/Lyydia 

Jag förvånas över att det ändå tycks vara så pass vanligt med negativa reaktioner från chefer när en kvinna berättar att hon är gravid, men jag antar att jag, och mina vänner haft tur med arbetsgivarna. Eller är det kanske så att det är vanligare att de som fått dåligt bemötande är de som oftast gör sin röst hörd?

Hur som, en tjej på mitt gamla jobb upptäckte under samma period som anställningsintervjuerna pågick att hon var gravid. När hon sen blev erbjuden jobbet så sa hon att hon jättegärna ville ha det, men att hon precis hade upptäckt att hon var gravid. Visst, det blev inte riktigt som arbetsgivaren hade tänkt sig, men tillsammans kom man på en lösning som fungerade för samtliga parter. Och trots att det inte blev riktigt som företaget, eller chefen hade tänkt sig så blev han glad för den här tjejens skull och gratulerade hennes graviditet.

Själv så  var jag provanställd när jag upptäckte att jag var gravid. Det var den första dagen på min semester. Då jag fick problem med kraftigt illamående som var nära att få mig inlagd vid ett par tillfällen, och långresor ingår i min tjänst varav en var planerad bara någon vecka efter semestern, så var jag tvungen att berätta om graviditeten så snart jag var tillbaka från semestern. Så snart min chef kom in till kontoret så sa jag att jag behövde prata med honom och när vi hade stängt dörren om oss så berättade jag att jag var gravid. Han  var snabb på att gratulera och därefter frågade han om vad jag trodde om den inplanerade resan. Trodde jag att jag skulle klara av den eller, skulle de försöka få tag på en ersättare. Jag sa att jag ville väldigt gärna åka, men kunde inte garantera att jag skulle må helt bra. Jag fick åka, både på den resan och på flera andra. Och när provanställningen började närma sig sitt slut så var det ingen snack om saken, jag blev fastanställd, trots en del frånvaro pga illamåendet. Samtidigt så fick jag också höra hur de hade uppskattat att jag var ärlig från första stund med graviditeten. Och nu oroar de sig för att när bebisen väl är född och jag kommer tillbaka från föräldraledigheten att jag inte kommer att vilja resa lika mycket längre. Risken finns ju där, men samtidigt så säger de att de inte har ångrat sig med att anställa mig. Och jag hoppas att fler hade en så bra arbetsgivare som jag!