Hong Kong, singel

Ingrid Marie skrev 2010-02-23 14:51:12 följande:

Hej Mamma till V 08. Det är BV som har Hong Kong och enligt dem har de aldrig fått förfrågan om att hitta familj till barn med HIV därifrån. Hon visste inte varför. Mest handlar det om försenad utveckling, utvecklingsstörning, psykisk sjukdom hos bio-föräldrarna, bio-mamma som använt droger under graviditeten, större syn- och hörselnedsättningar etc. Det är ingen kö till Hong Kong, så rent krasst är det väl inte det barn som paren inte kan tänka sig som kommer till mig utan det barn som ingen kan tänka sig? Vilket jag tycker är positivt. Att konkurrensen ligger på sidan inhemsk adoption och inte mellan de svenska familjerna. Men jag är helt med dig i ditt resonemang kring att vara realist trots omöjligt långa köer osv. Att inte medvetet ta på sig en allt för stor börda. (Samtidigt vara beredd på att även det friskaste minsta barnet kan visa sig vara eller bli det barn som har de allra största behoven och ställer de största kraven på sin mamma.) Däremot har jag lite svårt att hålla med dig om att det inte skulle vara för barnens bästa att komma till en familj med en förälder, även om barnet har speciella behov. Faktiskt. Antalet föräldrar spelar inte alls samma roll som vilken inställning föräldern/föräldrarna har till barn, familj och livet självt. Är jag övertygad om. En förälder har inte med automatik mindre resurser än två föräldrar i detta sammanhang. Fast nu var det väl inte det vi skulle prata om kanske. :)Långt och luddigt härifr¨n också, men det är ju så himmelens många aspekter på detta, så det är inte konstigt.

Hoppas att du inte tar illa upp över att jag lägger mig i, trots att jag både är gift och har barn från en helt annan del av världen än Hong Kong.

Jag förstår nog hur Mamma till V08 tänker. Beroende på vilket SN det handlar om så är det ibland lite tokigt att just de barnen hamnar hos ensamstående. Om vi pratar om ett barn med nedsatt syn eller hörsel är det säkert inga problem. Om barnets "SN" enbart består i hög ålder kan det kanske till och med vara en fördel att komma till en enda förälder. Ett barn som hunnit bli lite äldre utan att få lära sig knyta an ordentligt kanske har fullt sjå att bara ta in en förälder, medan två skulle ha blivit för mycket. Men när det gäller sjukdomar/funktionshinder som kräver att föräldern/föräldrarna är borta mycket från sina jobb så är det nog ändå bäst om man är två. Vi har en son (biologisk) som har astma. I höstas hade han så stora problem med det att han behövde vara hemma från dagis 1-2 dagar i veckan, ibland mer, i mer än två månader. Då var det väldigt skönt att vara två som kunde turas om att vara borta från jobbet. Jag kan tänka mig att det blir lite samma sak med ett barn som behöver mycket rehabilitering eller många operationer.

Att tänka på svårigheter med VAB när man planerar sin framtid som förälder verkar kanske lite futtigt, men det är nog ändå inte helt fel. Mycket VAB under en kortare period klarar nog de flesta jobb. Är man ensamstående och vill ha barn förstår man sannolikt att man måste ha ett jobb där man kan vara borta en dag ibland. Men oavsett hur förstående chef man har eller hur flexibla arbetsuppgifterna är så når man till slut en gräns när det inte riktigt går längre. Är man två att dela på VAB-dagarna så kan barnet vara sjukt dubbelt så ofta innan den gränsen är nådd.

Barnens ursprungsländer kan förstås inte ta hänsyn till svenska VAB-regler när de väljer vem som ska få vilket barn, men från svenskt perspektiv skulle jag önska att barn med vissa sorters SN främst placerades hos par. Och det har alltså enbart praktiska skäl och handlar inte om någon synpunkt på föräldraförmågan i största allmänhet.

Hong Kong, singel

INNEHÅLL