The return of the Lolilla

Kapitel 3

Rösten som dånade i natten fick de brottande unga damerna att stanna upp av skräck. Blodet frös till is i deras ådror och plötsligt fann de att de hade mer gemensamt än vad de först trodde. De kröp ihop på gårdsplan som skrämda hundar och fasade för vad som skulle hända härnäst…Åter dånade rösten i natten. Det var RN. En storbystad kvinna på gården intill. Hon var känd för att tortera sina ovänner genom att pissa på dem. Hennes barn berättade fasansfulla historier på bygden om hur de tvingats avbryta sitt onanerande vid köksbordet  för att lämna plats åt kvinnans sjuka behov och alla som inte var långväga gäster kände till hennes vedervärdiga nakenhund Atjoprosit. Det sades vitt och brett  att hon rakat hunden och låtit den ligga i solen så länge att huden blivit läderartad. Mången dräng hade försökt hugga ihjäl den ettriga lilla besten men dess hud var omöjlig att tränga igenom och som ett resultat hade mer än en dräng en prydlig liten repa på handryggen av dess råttlika tänder.

”Hitåt” hördes Sven Justus ropa någonstans i mörkret. De unga damerna fattade varandras händer och sprang i riktning mot rösten. I mörkret kunde de se ett ljus där Sven öppnat stalldörren på glänt och innan de visste ordet av tumlade de in i ladan där facklorna lyste svagt. ”Inte ett ord” beordrade Justus och drog alla flickorna tätt intill sig i en tom box. De kunde höra klafset ute på gårdsplan när monsterkvinnan/mannen kom marscherande med sitt jättelika underliv fladdrandes i vinden. Damerna i boxen pep av skräck och som den gentleman han var lät Justus dem turas om att använda hans penis som ljuddämpare. Han tittade på sin mandom i ljuset från det lilla boxfönstret och kom ihåg hur han som grabb brukade skryta för kompisarna om att hans kuk var lika stor som en underarm. När han nu såg 2timerns späda lilla barnarm där i mörkret kände han sig stolt. Han hade aldrig ljugit.

 Alla höll andan när hon/han stannade precis utanför ladan. Utom Sven. Han var man och visste inte hur man gjorde. ”KOM UT GENAST”vrålade den jättelika besten… Don blygdläppo som var van att omedelbart åtlyda alla mansröster utan att tänka, reste sig genast upp för att sin vana trogen vara till lags. Jazza däremot som aldrig lytt någon i hela sitt liv, släppte genast taget om Justus lem och drog åter ned henne i hömassorna. ”Vill du ha ihjäl oss allihop flicksnärta”? väste hon och kände hur hon blev darrig i benen av att dominera den unga mön. Men det var för sent. Vidundret ute i regnet hade snappat upp doften av rädd ungmö och nu grep hon efter dörrhandtaget.

De fyra stirrade skräckslaget på varandra och visste att deras sista stund var kommen. Alla utom Don blygdläppo…Hon visste något som inte de andra visste. Hon kom från en rik familj och hennes pappa var läkare på bygden. Hon visste därför vilken enorm mängd kalorier som krävdes för att en så stor varelse skulle kunna upprätthålla sin vikt. Hon fick något drömskt i blicken för ett kort ögonblick innan hon snabbt som blixten for upp och började mala olika saker i stallet till mat. Innan någon visste ordet av hade hon bakat tre olika sorters kakor och slaktat en häst. De använde godsakerna som bete när de riggade sin enorma musfälla och inom ett par minuter stormade den jättelika kvinnan in. Hon kastade sig rakt i fällan som genast slöt hennes underliv i ett fast grepp och just när de skulle rusa fram och avsluta hennes liv med högafflar kom de på en briljant idé… 

Kapitel 4

Som om de vore en tanke i en själ stirrade de på varandra i mörkret. De visste precis vad de skulle göra nu. ”Nu sluter vi leden” viskade den uppfinningsrika 2timern och tätt följd av de andra smög hon sig ut i natten. Regnet hade slutat ösa ner och molnen började skingras över gårdarna. Likt åkersorkar med adrenalin pilade de över till byns kloka gumma. Hon hade fått öknamnet ”lok-nisse” av bygdens yngre förmågor som av sina föräldrar blivit varnade då hon och hennes familj i flera sekler kunnat mäkla fred i de mest infekteradesituationer. Ingen visste hur! Hon bodde nu tillsammans med sin trogna vapendragare fröken ”hercule” på en avsides gård vid ett skogsbryn.

Nästan andaktsfullt knackade de på dörren och när hon väl uppenbarade sig visste ingen vad de skulle säga. ”Kom in” sade lok-nisse vänligt och öppnade dörren med ett segt gnissel. Stugan doftade bröstmjölk och saft. Hercule satt vid ett bord och blickade ut i natten. ”Blod har spillts denna afton” väste hon och började sedan med lugn stämma redogöra för nattens händelser. De fyra stod som förstummade och lyssnade, rädda att ställa några frågor eller på något annat vis stöta sig med den märkliga damen. Lok-nisse nickade eftertänksamt och bad allihop att följa med ut bakom gården. Där, i en kedja stod en tvillingvagn och glänste i stjärnljuset. Loknisse och hercule fattade varandras händer och började mumla på en mystisk ramsa. Då gick det för Don Blygdläppo igen. Från ingenstans dök en dimma upp och började dansa runt vagnen och när dimman slutligen skingrades satt en människa med ett långt störigt nick och en kvinna vid namn MC i vagnen. Båda var sända av en högre makt för att bekämpa pissfia.

De tog tillsammans spjärn och började knuffa tvillingvagnen tillbaka mot stallet. Ingen av dem var särskilt vältränad och de klagade och frustade. Väl framme vid stallet började det långa störiga nicket och MC vråla ett stridsrop om bajs och tarmar och samtidigt tog tvillingvagnen en väldig fart mot RN. Den manglade ner henne till en blöt pannkaka på marken och hela sällskapet dansade och sjöng. Solen började skymta bakom trädtopparna och i gryningsljuset reste sig pannkakan upp och blev en vacker ung kvinna som alla kände igen. Det var Erasmus fru som för flera år sedan försvann spårlöst när hon en tidig morgon begav sig till bygdens marknad för att köpa frukt. Här skulle ställas till med bröllop. Alla skulle dansa i 7 dagar och 7 nätter och leva lyckliga för evigt. Men det blev aldrig av för 2timern tvingade Mariohnym att komma och ligga med Sven Justus istället. Och så levde alla i misär i alla sina dagar!

SLUT