The return of the Lolilla

Jävla jordbävning.

åh, vi har fått tag i min faster äntligen, hon är okej

Tack. Det har varit jordbävning i Chile och jag har många anhöriga där, men nu har det börjat gå att få fram meddelanden. Min faster var "försvunnen" men nu fick jag veta att hon är okej.

Har varit helt rädd hela dagen så nu känner jag mig konstigt utmattad även fast det verkar ha gått bra.

Åh, gör det så kan jag hjälpa dig sätta sprätt på dem.

Jag tänker mycket på sånt. En vän till mig förlorade sitt barn i åttonde månaden och jag visste inte vad jag skulle säga... men jag ringde helt enkelt upp och frågade hur det var, och ställde frågor om bebisen, hur hon hade sett ut och så vidare, samtidigt som jag sa att hon bara behövde säga till så byter vi samtalsämne. Men hon reagerade inte alls så som jag var rädd för utan tyckte tvärtom att det var jätteskönt att få berätta om det, hon sa att andra behandlade henne som en pestsmittad och var så rädda för att trampa henne på tårna att hon kände sig helt övergiven istället. Nu menar jag inte att man ska buffla på hur som helst, men jag tror att det är viktigt att visa att man verkligen är beredd att lyssna på vad någon går igenom...

Det är en jättekonstig dag idag.

Och slaskigt är det.

Konstigt dåligt. Tänker på mina släktingar därnere som är ledsna och alla som är skadade och har förlorat någon. Det är märkligt bara, hur man kan känna att man plötsligt har sitt hjärta någon annanstans... eller till hälften i alla fall. Underlig känsla. *flummar* Och så var min pappa så olik sig idag när han var rädd, när vi inte visste något. Jag tror jag har issues med att se mina föräldrar som maktlösa. Det spelar liksom ingen roll hur vuxen jag känner mig annars, men i situationer där mina föräldrar är rädda så känner jag mig typ 5 år gammal. Knäppt, jag vet.

Förlåt stackars Hercule, ska inte sätta dig i positionen att prata om en massa känslor.

Vad ska du göra ikväll?

Min man försökte fresta mig med just detta. Hur ska jag nånsin kunna sluta vara korvformad?