Förstår ett barn på snart ett år ett nej?

nope, de förstår inte och de styrs fortfarande av mer av impuls och nyfikenheten... så det är bara att lyfta iväg och/eller få uppmärksamheten på något annat.

Precis som allt annat måste han lära sig vad nej innebär.
Men absolut kan han lära sig nej.

Min son är nu 13 mån och älskar också sladdar (varför just sladdar?). Han fortsätter att dra i sladdar trots nej. Men när vi hyrde en stuga när han var 12 mån så fanns där en kamin vi eldade i. Jag var livrädd att han skulle bränna sig på den. Vi sa till honom ett par gånger på skarpen och under två veckor kröp han en omväg runt kaminen. Så de förstår nog även hur viktigt ett nej är beroende på tonen i din röst.

Tänk på att bara ha några få, tror det är fem, "nej-saker" i hemmet. Annat som är mindre farligt säger vi "inte" eller "försiktigt" om. (Eller försöker är väl mer korrekt )

Ja det är vad jag också har trott men på föräldrargruppen när bvc-sköterskan också var med så sa hon att de förstår mycket mer än vad man tror. Att man skulle börja "uppfostringen" redan då. Och då var han om jag minns rätt bara 6mån. När börjar de förstå det då?

Säga nej och sedan distrahera är bra!

De förstår det ganska tidigt, men det är inte till mycket hjälp.
1. De förstår inte varför.
2. De har mycket dåligt minne, så de glömmer lika fort.
3. Om de förstår Nej, så kan de lätt antingen uppfatta det som en lek eller som något otäckt och hysteriskt börja gråta varje gång.
4. Om de förstår att Nej gäller just den här blomman just nu, så förstår de inte att det gäller även andra blommor varje gång.
5. De har ingen impulskontroll. Om de förstår och t o m minns förbudet att göra en sak, så kan de inte låta bli ens om de får stryk (ja, det har gjorts undersökningar på det i länder där barnaga är tillåtet!)

Från ca 2 år brukar man se stora framsteg för varje månad ....

Hehe, min ettåring tror nog att sladdar heter "nejnej". Han tittar på sladden, tittar på mig, säger "nejnej" och sträcker sig sedan fram efter sladden. Men som frågan är ställd så tror jag inte etttåringar förstår att ett nej innebär att de inte ska ta på det och i alla fall inte tillräckligt för att övervinna deras impulsivitet. Däremot kan sonen säga nej tack till mat han inte vill ha och på frågan om det är dags för blöjbyte så kan han skaka mycket tydligt på huvudet...

Jag försöker distrahera honom och ge honom något annat och tom flytta på honom men han kryper så klart dit han inte får igen. Ja då är det väl inget annat att göra än att öva på mitt eget tålamod...

Under en period tog vi bort allt som bara gick hemma av "nej-grejer" just för att det blir så jobbigt att säga till hela tiden. Vi tog t.o.m. ut stolarna från köket då vi inte satt och åt eftersom han klättrade så mycket. Alla hyllor i hans höjd fick vara tomma och vi haspade skåp med olämpliga saker i. Det var bara under något halvår som han var riktigt rivig, sen blev det bättre. Jag tyckte efter 1½ år att det började funka lite bättre att ha saker framme.