Svinigt eller inte? (Långt)

Tänkte kolla här om det är någon mer än jag som anser att mitt ex beter och har betett sig svinigt?

Mitt ex och jag träffades över nätet. Det tog sin tid innan vi träffades IRL och vi pratade på msn under flera månader innan vi slutligen bytte nummer.

När vi träffades var det han som ville träffas igen och allt gick fort. Tyckte nästan han hade lite bråttom. Han sa bl.a på 3.e dejten att han älskade mig!

Vi flyttade ihop på prov efter 3-4 intensiva månader och då vi pratat så mycket och under så lång tid innan vi träffades så kändes det också rätt.

När vi är på semester ihop då vi bott ihop berättar han att han var gift, men låg i skilsmässa men de skulle skiljt sig tidigare om om inte frun vägrat skriva under skilsmässopapprerna. Då de har ett barn är det betänketid. I detta läge blev jag vansinnig och besviken. Bad honom dra åt helvete och att vi skulle aldrig mer ses efter semestern. Han lovade dyrt och heligt gråtandes att ALDRIG mer ljuga. Han hade inte vågat säga nåt för att då skulle jag inte vilja ha honom mer.

Sen är allt frid och fröjd och vi bestämmer oss för att skaffa barn. Han ville skaffa barn för att vi ska bli en riktig familj med ett eget gemensamt barn i familjen. Barn blir till väldigt snabbt och då förändras han sakta. Han var likgiltig då grav.besked kom. Tyckte det var konstigt.

Det började med att han åkte på kalas till sin mamma och jag inte fick följa med. Jag var gravid och det kunde synas och vi hade bestämt att hålla det hemligt ett tag. Han, hans barn och hans familj hade julfirande ihop dagen efter att han o jag varit där. Ingen sa något om att de skulle träffas dagen efter. Sen kom fler kalas som jag inte fick vara med på.

När jag fick blödning och misstänkte missfall erbjöd han sig att köra mig till sjukhuset och släppa av mig där. Han skulle på chefens födelsedagsfest. Sen kom han hem sent på kvällen.

Sen föddes vårt barn allvarligt sjukt och ingen visste nåt om hur utgången skulle bli. Mitt ex-mitt barns far var med 1 dag efter sen ville han jobba igen. När det var läkarsamtal och andra träffar som rörde barnet fick jag veta att han skulle gå på det som var viktigast. Andra barn på intensiven hade båda sina föräldrar där och jag kände mig ensam och utlämnad i en svår kris. Vårt barn låg på sjukhus i 3 månader.

Samma dag vårt barn kom hem hittade jag ett sms som skulle skickats till en annan tjej.

Pappan tog aldrig ut alla 10 pappadagar och när han tog ut pappadagarna umgicks han med sitt första barn.

Pappan fortsatte ljuga, sätta sina egna intressen framför allt annat och gå bakom min rygg. Tills jag fick nog! Han fick flytta.

Då var han första dagarna likgiltig, sen alldeles bestört. Lovade att ändra på sig bara han fick komma tillbaka. Okej, tänkte jag.

Det funkade inte.

Han vägrar vara hemma med vårt barn då jag behöver bli sjukskriven. Föräldraledig kan han vara 1 dag/vecka. Han är rädd om sitt jobb han varit på i 15 år. Han kommer bara att ha vårt barn då det passar han. Att det inte funkar på mitt jobb och dagistider är inget han bryr sig om. Jag måste nu sadla om och byta yrke.

Dagarna rullar på och det tillkommer hela tiden saker som samlas på hög.

Detta är bara en bråkdel av allt som händer men jag kan inte skriva mer för jag tror redan folk tröttnat på att läsa.

I mina ögon har han betett sig svinaktigt men han anser själv att det som hänt är bara historia och han kan inte all förstå varför jag inte vill befatta mig med honom för jag orkar inte mer nu. För mig är det inte bara historia, för mig är det verklighet och min självkänsla har försvunnit.

Eller, är det bara jag som överreagerar och tycker han betett sig svinigt?