Hur MYCKET betalade ni?

Bra tråd!

Vi betalade (år 2006) 2400 kr per person. Vi gick en dag i veckan och datumen blev flyttade flera gånger för att kursledarna hade annat för sig. Vi började med en kursledare som knappt kunde stava till adoption. Hon bad oss välja referenser med stor omsorg för om vi dog skulle de få barnet...!
Efter en eller två gånger byttes hon ut mot en socionom som säkert var väldigt kompetent men hon hade noll kunskap och erfarenhet av adoption. NOLL! Vi betalade alltså 4800 kr för att lyssna på henne när hon läste innantill i det uppkopierade material de dragit ut från internet. Sen såg vi en film från nittonhundrafrösihjäl och så pratade vi. Vi fick inte fika. Det positiva med kursen var:

1. När en vuxen adopterad kom och berättade om sitt liv.
2. Att vi fick vänner för livet.
3. Att den tog slut så vi fick vårt intyg och kunde adoptera vår son.

Och JA, vi klagade i utvärderingen. Jag hoppas verkligen att kursen är bättre numera för vi lärde oss inget alls på vår.

För övrigt har vi betalt alla läkarundersökningar, intyg och vaccinationer själva. Läkarintyg hade vi eventuellt kunnat tjata oss till via en vårdcentral men då vi fick reda på att det var många månaders väntan på en tid i så fall (sjuka prioriteras och det är självklart logiskt) valde vi att betala själva. Läkarundersökning för båda har kostat 1200 var gång (en för hemutredning, en för papper till landet).

Nu blir det lite OT:
Jag håller med om att sjuka ska gå före men inte om att adoptionsundersökningar inte behöver ske just nu.

Vi skulle 2006 skicka till Kina och som de flesta känner till så går det inte så snabbt där. CCAA ger barnbesked på 2-3 dagars inloggade familjer per månad. Det betyder, snabbt och enkelt räknat, att om vi fått vänta två månader = 60 dagar på ett läkarintyg skulle det för oss ha kunnat innebära 60/3 (snällt räknat), alltså 20 månader. Dvs två månaders väntan på ett intyg från vårdcentralen skulle i praktiken betyda nästan två års extra väntetid på barnbesked i Kina.
Vi hade i och för sig bestämt oss för att adoptera ett barn med särskilda behöv men visste ju inte hur lång tid det skulle ta, med det gamla sättet (detta var innan 48h-lista men min gissning är att det så småningom kommer spela roll när man är inloggad för 48h-listan då det troligen kommer bildas kö där med) så log in datumet var väldigt viktigt att få så snabbt som möjligt.  

Så jo, jag anser att det finns all anledning för adoptionsundersökningar att ske snarast, även om man inte är framme i någon kö. Enligt mig ska man alltid se till att ha ett giltigt medgivande, så snart som möjligt, ifall en möjlighet dyker upp; ett nytt land, ett barn som söker föräldrar osv. Därför valde vi att betala och få intygen så snabbt som möjligt.

Manchester, i min kommun får man inte påbörja hemutredningen förrän läkarintyget är inlämnat. Inget läkarintyg, ingen hemutredning, inte ens ett första samtal.

Nej alltså, detta var denna kursledares tro. Det går inte till så. Då hade det nog kunnat vara lite svårt att få tag på referenter

Fast så här är det: Säg att det är tre månaders väntetid att få påbörja hemutredning. Då ska du ringa och få blanketter, göra läkarundersökningen och skicka in detta intyget med ansökan om att få påbörja hemutredning. Vår väntetid, dvs de tre månaderna, börjar ticka när de får in ansökan + läkarintyg.

Nu är det tack och lov kort väntetid för hemutredning i vår kommun så det är inget jätteproblem men förstår du hur jag menar att det blir så många små väntetider som kan göra stor skillnad i slutänden. Först för läkarintyg, sen lite för hemutredning och kanske kurs, sen för läkarintyg igen för landet. För ett land som Kina, Bulgarien eller Colombia (dvs länder utan väntetid i Sverige) eller för ett par som har kötid (för många har ju det, tex för syskon) spelar det faktiskt roll.

Och vi fick höra att någon som adopterat inte får hålla kursen för de ansågs vara partiska...

Vi fick reda på att kursledaren inte skulle vara för adoption utan neutral. Någon som adopterat ansågs inte vara neutral (detta kom upp när vi undrade om det kunde komma en adoptivförälder och prata om hur det faktiskt är att adoptera, det blev nej av den här orsaken).
Kursen är (enligt de som höll i den då 2006) inte till för att tala om att adoption är ett bra sätt att få barn utan för att ge fakta om adoption. Denna fakta ansåg man att en socionom utan någon som helst erfarenhet (eller specialkunskap) om adoption kunde ge bättre än en adoptivförälder. Följden blev att kursledaren inte kunde svara på något som inte stod i papperna (dvs det uppkopierade kursmaterialet) och inte kunde bidra speciellt mycket i diskussuonerna.
För oss skulle kursen gett så enormt mycket mer om vi fått träffa en människa som faktiskt hade adopterat, åtminstone vid ett tillfälle (alltså även om personen inte höll i kursen).

Jag tycker det är bra med en föräldrakurs, missförstå mig inte. Jag tycker det behövs. Det är inte samma sak att adoptera som att föda ett barn och jag tycker att det är viktigt att blivande adoptivföräldrar verkligen får detta presenterat för sig. Men det vi fick för våra 4800 kr 2006 gav inget. Verkligen inget. Jag tror att kursen i vår kommun förbättrats något, jag vet tex att den kursledare vi hade (nr 2 alltså) har deltagit på flera temadagar om adoption så hon har nog skaffat större kunskap på de här åren. Det är bra! Men kursen borde vara likvärdig överallt och innehålla vissa obligatoriska moment. En adoptivförälder borde vara självklart att bjuda in, så väl som minst en adopterad vuxen. Det behöver ju inte vara personer som bara har rosaskimrande historier att berätta!

Till sist borde självklart kursen vara gratis eller kosta lika mycket överallt, liksom läkarintyg och vaccinationer. När det gäller kursen gick vi den billigaste i vår kommun, alltså 2400 kr/pp var det billigaste alternativet. Kanske var de dyrare varianterna av kursen bättre, vad vet jag, men vi ansåg oss inte i det läget ha råd att lägga ut mer än nästan 5000 kr på detta.

Vi kände oss också lite udda på kursen, dels för att vi till hundra procent visste att vi faktiskt skulle adoptera (flera andra par hade ett eller flera biobarn och verkade inte säkra på sin sak) och dels för att de andra (bortsett från ett par) var mycket äldre...

Jag tror inte så många i vår grupp berättade speciellt personligt. Jo, lite ytligt om vägen till adoption och där blev åldersskillnaden tydlig då många var betydligt äldre än oss och hade försökt många år, både hemma, med IVF, donationer och annat så blev det mest snack om det tyckte jag.
Vi kände oss väldigt udda som gick direkt på adoption efter knappt ett års försök hemma och utan någon "dom" på att det inte skulle funka hemma i sängen.

Flera par hade biobarn och ville ha syskon men kände sig tveksamma på ett eller annat sätt till adoption. De hade inte bestämt sig om de ville eller inte kändes det som men ville inte riktigt berätta varför så några diskussioner kring det blev det inte. Vi hade kommit så mycket längre i vår process rent mentalt att det bara var ett par som vi hade något riktigt utbyte med.
Hade vår kursledare haft personlig erfarenhet av adoption hade det nog hjälpt alla på kursen och vi hade kunnat få igång lite meningsfulla diskussioner.

Och jag förstår dig! Vi har inte gjort IVF men hade absolut gjort det om vi inte fått adoptera. Lycka till.