Vi betalade 5400kr och kursen var bra. Mycket bra till och med.
Vi gick en gång i veckan i några veckor och eg tycker jag inte någon annan form borde finnas för det är tunga saker man går igenom och man måste få tid att tänka igenom dem ordentligt.
Det som var värdefullt var också att få träffa andra som kommer att gå igenom samma process, man kan finnas där och stötta varandra i den långa process som det är att adoptera (idag väntar ju nästan alla minst 3år)
Timantalet är samma oavsett om man går helgkurs eller en gång i veckan
Våra kursledare hade båda adopterat, fast på den tiden då man fortfarande fick ganska små barn (dvs under året) så även om de hade erfarenhet så hade de ju ingen erfarenhet om hur det är att få hem en 2,3 eller 4-åring.
Förutom att vara adoptivföräldrar så hade en av kursledararna socionomutbildning och den andra en pedagogisk utbildning förutom sin yrkesutbildning.
Jag tyckte kursen var bra men att den borde varit mer praktiskt inriktad för det är som sagt en sak att adoptera en 8 månaders bebis och en helt annan att adoptera ett 3årigt barn som kan springa ifrån dig om h*n blir sur.
De rent etiska frågorna är så klart samma oavsett hur gammalt barnet än är men det blir skillnad i praktiken och det är också viktigt att diskutera.
Jag kände mig inte särdeles hemma med de andra paren. Vi vet att det kan bli svårt att få medgivande och vågar således inte ens hoppas på det. I kursen deltog också flera tjejer/kvinnor med en historia av cancer eller pågående cancer (dvs de hade ännu inte blivit friskförklarade även om de var symptomfria) och de verkade tro att det skulle gå hur bra som helst och jag fick bita mig i tungan för att inte ta ner dem på jorden (alla fall ska bedömas individuellt så klart men man om har en sjukdom som kan leda till döden så måste man ju bli frisk ifrån det först, något annat vore grymt mot det (framtida)adopterade barnet)
Vi var näst äldst på vår kurs, inte för att det säger så mycket då de andra bara var 1-3 år yngre.
Kursen ska vara förutsättningslös, man berättar det man själv vill och känner för och jag kände inte för att berätta så mycket så vi hamnade väl lite utanför pga det.
Jag önskar att jag kunde sagt och säga att adoption är the only way, för det är verkligen så jag känner men samtidigt vet jag att det är ett barn jag vill ha och får vi ej medgivande så tänker jag inte sluta försöka få biobarn, det finns inte i min värld just nu att leva utan barn.
Alla andra var så säkra på att adoptera var the only way, just för att de rent fysiskt inte kunde få barn rent biologiskt (en del hade gjort många ivf och några hade som sagt cancer och hos några par var det killen som hade fysiska problem och spermadonation kändes inte som alternativ för dem).
Tack för att du inte dömde mig, jag är van vid att få höra att om man har de tankarna är man inte redo för adoption. Men jag har aldrig lagt olika värde i hur man får barn, adoption var för övrigt det jag ville göra först och vi var på väg att börja med den resan när min mor dog och det var enklare (tyckte jag då i alla fall) att försöka med bio-barn.
Det som störde mig var att det skulle hamras in att adopterade barn är annorlunda. Att det var fel att önska ett barn som inte sticker ut i samhället (då var man inte redo för vad adoption innebär och jag vet att det inte var kursledarnas åsikt utan nog snarare socialstyrelsens åsikt). Det var snudd på tabu att önska sig ett friskt barn.
Jag ställde en miljon en frågor och vägrade låta bli att diskutera det som ansågs fult (eller i varje fall mindre fint) för om man inte kan ta upp det där och då när ska man då göra det?
Klart att det är annorlunda att adoptera, klart att barnen varit med om mycket men att utgå ifrån att de är totalt söndriga och aldrig kan bli hela är bara en hemsk människosyn det är inte sanning.
miism, då hade vi samma kursledare 
Jag har inga särskilda tankar om vart vårt eventuella adopterade barn skulle komma ifrån eller hur det skulle se ut (dvs om det skulle synas om det är adopterat eller inte).
Jag har aldrig tänkt på det viset. För mig har det alltid varit självklart att älska det barn man får oavsett var det kommer ifrån och hur det ser ut (jag är uppväxt med många släktingar som tog hand om andras barn, bland annat som fosterbarn och barnen var älskade även om de så småningom åkte tillbaka till sina föräldrar).
Men jag anser att det inte ska vara fel eller tabu att ha tankar om att det kan vara enklare för ett barn om det inte sticker ut för mycket (kanske beroende på var man bor). Rasism finns i vårt samhälle och man kan inte bortse ifrån det.
Vi kommer inte att fortsätta med ivf om vi får adoptera men eftersom chansen att vi får adoptera är så liten så kan jag ju inte säga att vi aldrig mer gör ivf, det vore ju att säga att vi kanske faktiskt aldrig får barn och det är inte acceptabelt för mig.
Jag får väl säga att våra kursledare gjorde sitt bästa för att ge en rättvis bild, dvs att ja det kan bli mycket problem beroende på barnets bakgrund och uppväxt men också att man slutar vara adoptivförälder efter ett tag och blir förälder. Och att adoptivförälder blir de igen när barnen inte får sina behov tillgodosedda pga tex byråkrati men som sagt i vardagen är de bara föräldrar.
Jag kände nästan att det var en liten konflikt imellan det som de var tvungna att lära oss/prata om och deras egna erfarenheter.
Sen saknade jag som sagt en diskussion om hur det är att adoptera lite äldre barn och vad det faktiskt innebär att adoptera ett barn som minns sin uppväxt (eller hur jag nu ska uttrycka mig). För ett barn på 12 månader skiljer sig drastiskt från ett barn på 3 eller 4 år.
Jag förstår att det kan bli problem att adoptera ett äldre barn (äldre än 4) men vi är öppna för tanken på det också men skulle som sagt ha velat diskutera vad det innebär rent praktiskt. Det blir ju inte bara ett byte mellan talat språk utan kanske även att de måste lära sig läsa igen. Och vad innebär det att ha svenska som andra språk när de börjar skolan?
Att förbjuda besök från adopterade är ju bara galet. Tjejen som besökte oss var noga med att poängtera att det hon berättade var hennes historia och inte allas och så länge man tar med det så ser jag inget problem.
Om våra kursledare inte hade adopterat själva så tror jag inte att kursen varit lika givande. För man behöver något som uppväger allt det negativa som måste gås igenom, man behöver höra att det kan gå bra (annars vågar nog ingen adoptera, utan att tro på det menar jag)
Det är kanske inte så vanligt att man adopterar barn som är 4 och äldre? Dvs att det inte finns så mycket kunskap i vårt land.
Många funderingar...
Skåne så det är en bit till stockholm. vi får se vad som händer, ska genom nålsögat först (dvs utredningen)