Min 19-åring kan inte bo hemma längre! Vad gör vi?

Gud vad jobbigt att ni inte kommer så bra överens ,ni borde kanske gå i familjeterapi , kan inte socialen hjälpa henne med boende ? Boende är ju viktigare än en bil anser jag iaf . Försök och prata igenom detta, det är bra att ni försöker göra att hon får rätt umgänge att umgås med , när jag var i den åldern var jag tillsammans med alkolist och hans kompisar var knarkare ,det var mitt största misstag jag gjorde.

jag lyssnade inte på min styvpappa eller mamma det ångrar jag ,men jag brydde mig inte om nåt för jag blev mobbad.

När ni pratar med henne så se till att säga det rätt.
Konflikterna gör att hemmet är allt annat än trevligt att vara i, för alla inblandade.
Se till att fokuset läggs på att hon måste lära sig ta ansvar för sitt eget liv och att bästa sättet är att hon har eget boende, det får inte bli så att hon "kastas ut p.g.a. allt bråk".

Tro mig, det sista jag vill är att hon ska känna sig utkastad. Familjeterapi kanske är ett alternativ men varken hon eller jag har tyvärr orken eller motivationen till det just nu. Jag hoppas att hon med eget boende mognar och värdesätter oss och det vi gör / gjort för henne genom tiderna.
Hade önskat att hon bodde på samma område som oss och kom förbi ofta, åt middag med oss och umgicks med oss, men har en egen fast punkt. Jag anser jag har rätt att ställa krav på henne, hon är i princip vuxen och jag kräver vissa saker av henne när hon bor under vårt tak.
Socialen kanske kan hjälpa till, har ingen aning, men helst vill man ju inte blanda in dem. Känns som ett "misslyckande" även om man inte ska känna så! Känns så tråkigt att man som 19-åring skall börja i de banorna. Dum tanke kanske, och fördomsfull, de är ju till för att hjälpa...

nektarin precis de är till för att hjälpa människor ,så du borde inte skämmas om socialen hjälper till . Men hoppas att de löser sig på nåt sätt .

Försök ta er tid och sitt ned med en kurator. Jag gjorde det med min 17 åring och ännu, peppar peppar, 5 dagar efter har vi fått en bättre förståelse för varandra. Vi insåg nog båda två att vi inte lyssnade på varandra utan tog saker för givna. Jag är fortfarande förvånad över hur bra kuratorn var, hade förutfattade meningar tidigare coh trodde jag skulle få skit för att jag inte skötte mig som föräldrer. Men så blev det inte, han poängterade hur vikigt det är med att ge och ta från båda håll och där, på plats, lyssnade tonårsdottern i lugn o ro istället för att härja hemma.
Så jag tycker ni ska ta er tid med en utomstående.

Tack för alla råd ang terapi men min dotter är nu mer vild än tam och terapi känns väldigt långt borta!
Hon har nu senaste två veckorna gjort nada för att få jobba, sjukskrivit sig när hon väl blev utkallad på ett pass, och sedan jollrat runt samma kväll (Sjuk? Pyttsan!)
Hon sover hela dagarna och är uppe hela nätterna, kör bil fast hon varit vaken typ 24 timmar i sträck och bara svamlar runt och "raggar".
Bott lite här och där, och jag vet inte vad hon lever på?
Hon har endast varit hemma hos oss och duschat och hämtat kläder, och då inte ens orkat göra det när ngn är hemma. Än mindre frågat hur vi har det, hur hennes bröder mår (vi har en 4-åring som frågar efter storasyster då och då, men nu alltmer sällan då hon aldrig visar sig).
Jag sade åt henne att återkom till oss när du ordnar upp ditt liv och visar att familjen betyder något. Reaktionen blev, "Äh men skit i och ringa mig då om det är så jobbigt allt".
Så - rätt eller fel - men hon beter sig så sunkigt just nu att jag INTE ångrar det jag sagt!

Nektarin vad jobbigt du har det ,de är ju inte alls roligt ,men jag hoppas att det ordnar sig  iaf .

Min tjej blir snart 18år och jag kommer nog hjälpa henne att flytta hemifrån för att rädda resten av familjen. Frågan är hur mycket man ska bry sig sedan? Efter gemensamt besök på BUP funkade det i ca 2 veckor, nu är vi i samma spår igen och vad jag än säger är hon arg. Men ska man acceptera att en snart 18 åring aldrig hjälper till  hemma mer än låter lampor o locktänger vara på hela dagarna, ställer porslin i hela huset, strör saker omkring sig och bara tar allt hon vill ha, oavsett vems det är. Visst blir det mycket "tjat" och då nämner jag inte allt men hur ska man då kunna ge positiv feed-back, vad ska man säga? Jag hittar då inget att säga jsut nu.....

Usch vad jobbigt :( TS, kan du inte ringa anonymt till soc och prata och se vad de tycker och vad man kan få för slags hjälp? Jag tror dock att de kommer föreslå (kräva?) något slags samtal med kurator eller terapeut.. Det är JÄTTEsvårt att få en lägenhet, när jag var 19 hade jag kontakt med soc för att det inte höll hemma, och då hade jag en son som var 1 år och det var i stort sett för hans skull som de hjälpte mig, för att han skulle slippa vara med om allt skit som hände. Jag blev erbjuden en liten lägenhet i ett stödboende eller en träningslägenhet (en etta). Flyttade dock aldrig in, för när mina svärföräldrar fick reda på det så fick jag bo hos dem istället, och då kunde jag bo med min sambo (alltså min sons pappa) så det kändes bättre. Men jag håller definitivt med om att hon är vuxen, och då får hon se till att skärpa sig. Kan du inte sluta ge henne pengar och kräva att hon ska betala en del av hyran och kanske lite annat? Med min sambos brorsa kändes det som om det hade behövts.. han jobbade en massa men slösade bort ALLT på alkohol, festande, resor o annat. Han hade inte en känsla för ansvar och jag blev galen på hans föräldrar som gav honom ALLT han behövde helt gratis - då lärde han sig ju aldrig! Vad skulle hända om du krävde pengar och inte gav henne någonting alls? Iofs kanske hon bara inte skulle betala och då skulle du stå där och inte veta om du ska slänga ut henne eller acceptera att hon vägrar betala. Du är ju hennes mamma, inte hennes hyresvärd, och då blir det svårare.. :( Men om du drar ner på ALLA privilegier, kanske hon inte för använda datorn om hon inte betalar (eller har hon en egen), du kan ju skylla på att det drar el.. hon får inte äta om hon inte betalar. Jag vet att det låter hemskt men om det hjälper henne att lära sig att ta ansvar så kanske det är värt det, åtminstone tills hon hittar eget, då står hon på HELT egna fötter och kommer förhoppningsvis tacka er för det ni gjort. Hon kanske kommer ställa sig på knäna och BE om att få komma tillbaka till er, vem vet. Att ha en egen lägenhet är INTE lätt.

Glömde säga att om du inte her henne pengar och hon inte jobbar, så har hon inte råd att köpa kläder, gå ut och festa (alkohol är ju svindyrt) osv. Så även om hon vägrar betala hyran (tycker fortfarande du ska ha det som krav, och försöka komma på något sätt att fixa det), så kanske hon märker att hon MÅSTE jobba. Jag vet inte om du kan fixa någon stående överföring på banken så att pengarna automatiskt kommer in på ditt konto varje månad, eller om ni kan fixa nåt sånt. Och vill hon inte så säg bara att om det inte passar så kan hon väl stanna hos sina kompisar eller var det nu är hon åker hela tiden, och så får hon se om de tycker det är ok att hon bor där utan att göra ett skit.

Jag förstår verkligen att det måste vara hur jobbigt som helst.. :( men förhoppningsvis mognar hon och ni får ett bättre förhållande senare. NÅGON dag kommer hon antagligen förstå er, även om hon inte gör det nu. Min son är bara 4 men jag hoppas att han inte blir sån. Och synd om din lille pojke som frågar efter storasyster, vad ska man säga till honom? :( "Hon bryr sig inte om dig?" Stackare.. Vet hon hur det påverkar honom? Hon kanske inte bryr sig, men försök förklara.. hon måste ju se att hennes beteende påverkar andra också, men jag antar att hon fortfarande är i den åldern där man är sjukt egocentrisk och bara tänker på sig själv. Svårt att ändra på det...