Enda gången jag inte gapar och skriker är i sömnen!! Han driver mej till vansinne

Felet som många föräldrar gör är att de inte ger barnen någon anledning till att lyssna på dem. Du säger till hundra gånger men det händer ju inget. Varför ska han göra som du säger? Se till att det blir konsekvenser av ett negativt beteende. Våran fem-åring hade en sån period och dummade sig i affären. Jag sa till en gång, han lyssnade inte. Jag sa till en gång till och att om han inte lugnade ner sig så går vi och sätter oss i bilen. Han lyssnade inte. Då gick vi helt enkelt ut i bilen och satte oss medan sambon handlade klart. Han blev nog rätt paff att det hände för numera har vi aldrig haft några problem med honom ute. Han vet att det vi säger gäller. Om han springer runt för mycket, blir det att hålla handen, nåt han inte gillar när vi handlar.

Barnen testar ju gränser och vi måste sätta dem. All uppfostran handlar ju om att preparera barnen för att kunna kliva ut i samhället. Tänk bara på hur mycket av ett barns "normala" beteende skulle vara fullständigt oacceptabelt bland vuxna. Tyvärr missar nog många det. Jobbar själv med människor i 20-årsåldern och många har inte fått lära sig "praxis" i umgänget med människor. De personerna tenderar att hamna utanför gemenskapen med mobbning som resultat i värsta fall.

Jag brukar normalt inte klanka ner på hur folk skriver, men jag förstår inte många av strecksatserna, ledsen. Dock tror jag att jag förstår andemeningen. Det handlar väl mest om vad som passar en själv och hur man själv blev uppfostrad. Båda metoderna funkar säkert men kanske inte lika bra på olika barn. Det vi har gjort funkar på våran grabb och han
- lägger sig utan gnäll (läggningen tar fem minuter en bra kväll, femton om han trilskas)
- äter all mat vi lagar (utom paj av nån anledning)
- är nästan alltid glad och livlig till humöret
- är mycket social men kan även leka för sig själv
- kommer gärna och gosar eller gör något bara för att var snäll

Det du förespråkar är nog en lika korrekt metod som den vi har använt och kanske hade resultatet blivit densamma. Som du sa "Vad hade skillnden blivit om vi istället sa...". Ja, inte den blekaste men kanske samma.

Och varför får ett barn inte misslyckas? Det är ju också en del av livet, att kunna ta ett misslyckande på ett sunt sätt. Jobbade med en tjej för några år sen som aldrig hade misslyckats med nåt (ni vet, den där typen med högsta betyg, många vänner, omtyckt). Nu hamnade hon i en situation hon inte alls behärskade och det gick inget vidare. Hon tog det väldigt hårt, trots att vissa kamrater runt henne lyckades sämre. Det måste ju få finnas utrymme för misslyckanden i ett barns liv och att de får förstå att det är ingen katastrof.

bonnieloveskim: Nu menade jag att det var JAG som klankade ner på ditt sätt att skriva. Det var många språkliga fel. Ett litet missförstånd.

Jag förstår vad du säger och i slutändan tolkar jag det som att vi egentligen bara säger olika saker till barnet men resultatet och konsekvenserna blir det samma.