Enda gången jag inte gapar och skriker är i sömnen!! Han driver mej till vansinne

Jag har haft 3 väldigt jobbiga år med en son som haft en svår trotsålder. Nu, vid 4,5 år har det gett med sig och hans utbrott är sällsynta.

Jag har lite tips:

1. Böna och be inte. Säg till en eller två gånger, därefter är det punkt. Tex. han kommer inte när du ropar. Istället för att ropa högre och högre, bli argare och argare, säg med lugn vänlig bestämd röst: Jag vill gå nu. Kommer han inte, säg det igen; lika lugnt. Kommer han inte då heller så bär iväg med honom och förklara (lugnt och med vänlig röst) att du har bett honom två gånger att komma utan att han har lyssnat och nu vill du gå.

2. Välj dina strider. Allt dåligt uppförande behöver inte uppfostrats bort nu. Börja med de situationer du tycker är allra jobigast och försök komma ur dom först, innan du går vidare till andra saker. Fundera över vilka saker som det inte är någon större mening att lägga ner energi på överhuvudtaget; det är lätt att fastna i smågrejer eller grejer som inte behöver "åtgärdas" nu.

3. Beröm. Försök att hitta de där stunderna när det faktiskt funkar. -"Vad glad jag blev att du gick med mig heeeela tiden i affären idag. Det var mysigt och tänk vad mycket hjälp jag fick av dig när du la ner osten och mjölken i vagnen." Eller -"I morse tyckte jag vi hade det så himla trevligt. Och du satte på dig overallen alldeles själv, supersnabbt och utan krångel. Märkte du att mamma blev väldigt glad då?"

4. Undvik vissa situationer (när det går). Vet du att det alltid blir kaos om ni handlar efter dagis, försök att handla innan du hämtar.

Åh, tack! jag är i precis samma situation och när jag läste de du skrivit så kände jag mig plötsligt inte så ensam om att a en trotsig unge längre.
Förstår dg och det e verkligen skit jobbigt!! hoppas de blir bättre snart!

Försök att eliminera de situationerna som är jobbigast för dig och sonen så långt det går och kom ihåg att efter 18.00 så är det lönlöst att uppfostra barn utan bättre att så långt det går stryka medhårs och göra lugna aktiviteter som inte triggar bråk!!

Jag har inte läst igenom svaren du fått, men ska det nu. Tänkte bara säga att du beskriver precis det jag känner...
Nu ska jag läsa vad man kan göra åt det ;)

Lycka till och bit ihop. Jag har hört att det blir bättre :)

Många bra råd :)
Ser jag till mig själv så är sömnen så otroligt viktig. Sover jag bra blir jag en mycket bättre mamma och får jag även lite egentid då och då, genom att jobba, träna eller kanske bara gå en promenad så kommer jag igen med nya krafter :)
Inte så lätt att få till egentid, men kanske finns det folk i omgivningen som kan ställa upp någon timme eller så...
Jag sätter mig ner och andas långsamt när jag känner att jag förlorar greppet och så tänker jag på något som jag inte kan sluta le åt, nått som pojkarna gjort eller sagt och så börjar jag om igen. De är ju det bästa i mitt liv :)
Lycka till! igen

Jag har bara läst trådstarten... det är skitsvårt att inte gapa och skrika när det känns som barnen endast existerar för att (ursäkta språket) jävlas. Nu är det ju inte så, utan en helt vanlig trotsålder som väldigt många barn går igenom. Jag tror det är lätt att hamna i en ond cirkel, jag vet att jag har gjort det ibland. Det räcker med att barnet gör en liten, liten grej tillslut så exploderar man. Minsta sak blåser man upp till en jättegrej!

Det finns säkert jättemånga olika bra sätt att hantera barnet och uppfostra det på, men mitt lilla tips är att ta en paus för att bryta ditt eget beteende. Det kan vara allt från en femminuterspaus för sig själv till en veckas semester. Ibland behöver man få lite distans till allt. Förstår om man inte har möjlighet att dra iväg själv på en veckas semester men försök hitta något som gör att du kopplar ifrån barnet en stund. Eller tom hinner sakna barnet lite, det gör under!

Själv drejar jag en gång i veckan, under de timmarna är jag så koncentrerad på det jag gör att det inte finns en tanke på det 3-åriga monstret som väntar hemma. Dessa timmar gör naturligvis inte att jag aldrig gapar eller att jag automatiskt blir värsta supermamman, men skillnad - det gör det!

Felet som många föräldrar gör är att de inte ger barnen någon anledning till att lyssna på dem. Du säger till hundra gånger men det händer ju inget. Varför ska han göra som du säger? Se till att det blir konsekvenser av ett negativt beteende. Våran fem-åring hade en sån period och dummade sig i affären. Jag sa till en gång, han lyssnade inte. Jag sa till en gång till och att om han inte lugnade ner sig så går vi och sätter oss i bilen. Han lyssnade inte. Då gick vi helt enkelt ut i bilen och satte oss medan sambon handlade klart. Han blev nog rätt paff att det hände för numera har vi aldrig haft några problem med honom ute. Han vet att det vi säger gäller. Om han springer runt för mycket, blir det att hålla handen, nåt han inte gillar när vi handlar.

Barnen testar ju gränser och vi måste sätta dem. All uppfostran handlar ju om att preparera barnen för att kunna kliva ut i samhället. Tänk bara på hur mycket av ett barns "normala" beteende skulle vara fullständigt oacceptabelt bland vuxna. Tyvärr missar nog många det. Jobbar själv med människor i 20-årsåldern och många har inte fått lära sig "praxis" i umgänget med människor. De personerna tenderar att hamna utanför gemenskapen med mobbning som resultat i värsta fall.

Skulle behöva ha lite tips å råd runt i kring en liten dam på 5½år! Har helt plötsligt blivit väldigt omöjlig bråkar, skriker, upptjäftig m.m. Har ej hänt något som jag kan komma på som har framkallat detta.. har aldrig riktigt vart inne i någon trots överhuvudtaget under åren som vart..så får väl dubbelt upp nu kanske;) Det jag har funderat på är på någon form av belöningssystem av något slag å där vill jag ha tips! Hoppas ni har bra förslag!