Dottern pratar inte med min nya kille :-(

jag har varit lite i din killes sits, jag träffade min kille för 1½ år sen och hans son var då 3½. jag träffade också sonen ganska tidigt i relationen och det var jättejobbigt i början. varje gång jag skulle sova över blev han jätteilsk och skrek att jag inte fick och var allmänt grinig mot mig. han var också väldigt svartsjuk om vi pussades och sånt.
men efter lite drygt ett halvår (urjobbigt) så vande sig han vid mig och frågar efter mig när jag inte är där. ibland frågar han om jag ska sova över och om jag ska det skriker han inte längre "det viiiilll iiiinte jaaaag!" utan säger okej eller vad bra.

det som gjorde att det hela blev bättre var när jag blev mer delaktig i hans liv, vi bor inte ihop så vi ses inte jämt men när vi umgås så säger jag ifrån om han gör nåt tokigt, leker, gör frukost etc.
en annan grej var att sluta ge honom uppmärksamhet vid "dåliga" beteenden, t ex inte gå in i en diskussion om att han inte fick skrika "det viiill iiinte jaaag" när jag skulle sova över utan bara säga att jo men det ska jag, helt odramatiskt. eller att han började hoppa och stångas och bråka om vi pussades, i början lyfte min kille upp honom och gullade med honom. men vi började göra som så att vi istället slutade pussas men visade inte att det var pga av att han bråkade utan gav honom positiv uppmärksamhet strax efter som inte hade samband med hans svartsjuka. nu kan vi pussas lite oftare iaf :)

en annan sak som gjorde vår relation lite starkare var att jag vid ett par tillfällen hämtade honom ensam från dagis när min kille inte kunde, jag var livrädd och det var ganska jobbigt men vi bondade lite mer då när det bara var han och jag och vi gick till lekparken efteråt vilket gjorde att han tyckte att jag var iaf lite kul.

jag tror att ni ska försöka att inte göra en så stor grej av det, vi försökte också att prata om att man blev ledsen när nån säger så osv men det gör att barnet får bekräftat att hennes beteende har önskad effekt. markera att det inte är okej och avdramatisera. låt honom umgås lite på egen hand med henne en stund och tänk på att ju mer ni umgås desto mer kommer hon acceptera honom. låt inte henne styra er relation för mycket för det kommer alla bli ledsna av, på sikt kommer hon ju må bättre av att ha en glad mamma och en annan bra vuxen (jag förutsätter att det är en bra kille du träffar :)) omkring sig, det är helt naturligt att hon är sotis om hon fått ha sin mamma för sig själv sen hon var nästan bebis.

jag tycker fortfarande stundtals att det känns som man bara ger och ger men inte får så mycket tillbaka men ofta funkar det bra. och jag tror att det var bra att jag träffade honom när han var så liten för han kommer antagligen inte komma ihåg hur det var innan mig och acceptera mig som en naturlig del av sin familj.
lycka till (oj vad långt det blev, hoppas du orkade läsa allt)!

Tack för ditt svar!
Va skönt att det börjar lösa sig för er!
Känns som om tålamod är det som gäller,, hoppas xxx har samma tålamod som du. Jag hoppas det, han tar väldigt illa av sig av detta men hoppas verkligen inte detta ska skada våran relation för mycket.
Det som är så konstigt bara är att hon pratar om honom mycket när han inte är med oss och gör pärlplattor till honom osv. Men när han är med oss så vill hon inte ens prata med honom, knappt titta på honom...
Men det kanske löser sig med tiden.

jag förstår hur han känner, även om man vet att det handlar om ett litet barn så blir man ganska sårad.
uppenbarligen tänker hon på honom som nåt positivt, hon kanske bara har väldigt svårt att dela med sig av mamma, vad jag förstår så bor hon hos dig heltid också och det kan vara lite knepigare.
det som har varit ett stort stöd för mig är att min kille har tagit allt jag sagt på allvar och aldrig tyckt att jag har varit fånig och har ställt upp på olika förändringsförslag. han sa t o m en gång att han var glad att jag kom med förslag i uppfostran eftersom han är ensamförälder och inte har nån att bolla sånt med.

prova att läsa för henne, det finns tyvärr ytterst lite böcker för barn om styvfamiljelivet men jag läste "sagan om den lilla farbrorn" (www.barnboken.nu/cgi/kort/9789129638714.shtml) för min killes son och av en slump så passade den in ganska bra på det här med svartsjuka. farbrorn är ensam och så träffar han en hund som blir hans bästa kompis och dom håller ihop i vått och torrt men en dag dyker en flicka upp som hunden vill vara med, farbrorn blir jättesotis men så inser han hur kul dom kunde ha det ihop alla tre. supersöt saga som man kan diskutera utifrån.

du kan ju be honom regga ett konto här och inboxa mig om han vill prata av sig, för det är verkligen en oerhört annorlunda situation och ibland mår man bättre av att få gnälla och höra att fler är i samma sits. du får såklart också skriva om du tror jag kan bidra med nåt, det kan vara nyttigt att höra den andra sidans version, hur det är att leva med barn och ny partner.

men annars är mina råd att avdramatisera, ha tålamod, låt inte barnet styra er relation (självklart kommer hennes bästa i första hand men att styra över vuxna är en för stor uppgift för en 3-åring), låt honom vara delaktig i vardagliga saker om han vill det.

Har du frågat VARFÖR hon inte pratar med honom? jag tycker ofta att det är lättare att förklara varför ett beteende är galet ur andras ögon om man börjar med "hur tänker du nu?". Min bonus hade rätt svårt att svara i början - han var inte van vid att få såna frågor annat än som en del av en tillrättavisning - men jag frågar ofta hur han har tänkt när han gör nåt, vare sig det är bra eller galet och han har lärt sig att sätta ord på sina tankar och handlingar. Det är om inte annat rätt spännande att få lite mer insikt i den där lilla hjärnan (som börjar bli stor, han har hunnit bli 5år) och ger utmärkt underlag att prata om tankar och beteenden kring...

Nu har ju inte killen funnits i hennes liv så länge, men ett lite mer långsiktigt tips är att han tar initiativ till nån eller några aktiviteter som bara är mellan honom och barnet. Att ha saker föräldern inte är mer på - behöver inte vara nåt stort från början, jag och bonusen hade från början några lekar vi bara ägnade oss åt när pappa inte var med, en lekpark med tillhörande tigerdjungel (busksnår) som bara var våran, och nu passar vi oftast på att åka till bibblan när pappa inte är med, och så äter vi mat pappan inte gillar. =)

Så höll min son också på ett tag (bonuspappan kom in i bilden när han var 1,5 år, sonen är hos biopappan varannan helg)

Runt 3-3,5 år var sonen superdryg mot sambon som man endå tycker bode vara en invand person, försökte hela tiden skapa "mamma och jag men inte Andreas" eller "mamma och jag är bäst men Andreas luktar bajs" osv
Ibland skrek han som en stucken gris oom bonuspappa sa till honom att "AAAAAAAAAAAJAJAJAJ!!! Andreas slår mig" även fast jag satt brevid och såg att så var det ju inte alls.

Idag är sonen 4,5 år och detta börjar avta men FY vad jobbigt det var och jag är tacksam att sambon stod ut med "mobbningen".

Vi försökta dock leva som vanligt, var sonen ensam med sambon så var det inga problem men kom jag hem så var det revirtänkande på en gång och att särskilja sambon från mig och sonen.

Vår äldsta dotter har gått igenom samma tråkiga period. Hon var väl ca 3,5-4 år när det tog fart. Det var regelrätt mobbing emellanåt och så fruktansvärt elak hon va mot honom. Det var bara mamma som gällde och pappa skulle vi slänga i tunnan eller så skulle han flytta för hon ville inte ha honom.
Pappan han var riktigt less på henne, tror helt ärligt att hade hon inte varit hans dotter så hade han flyttat.
Nu har det gått över iallafall, men det varade ganska länge. Nu så är det beroende på hennes humör vem som är den dumma denna timmen.
Din sambo kan trösta sig med att det är en fas dom går igenom, så jag tror definitivt inte att det har med att göra att han är en "utomstående".

Tack för era stöttande svar!!!!!!!!!!!!!!!!
Vi får kämpa på helt enkelt och jag får försöka stötta honom så gott det går.

Tusen kramar till er!  <3

Men herregud!!

hur kan ni uttrycka att en 3-4 åring mobbar en vuxen??

Min son gjorde oxå så när han var 5 år, och inte var det någon medveten mobbning från hans sida. Bara ett litet barn som inte kan hantera sina känslor när nya vuxna kommer in i bilden. Men vi låg lågt och allt blev bara bättre.

Man måste använda ett ord som speglar både hur hon bar sig åt och hur han upplevde det, så även om hon inte medvetet mobbade honom så tycker jag att det ordet bäst speglar förloppet. I vårt fall så är mannen pappa till henne, så här hade det inget att göra med att det kom in en ny person. Utan det var som jag skrivit en fas, en mycket tråkig och påfrestande sådan men nu är den över iallafall. SKÖNT!