Hjälp!

Först: förvänta dig inte respekt, det begriper de inte vad det är. De är för små. Försök att förebygga att de busar, antingen genom att roa dem (hemma) eller genom att fysiskt hålla fast dem (ute) - ha liten i en vagn (med sele) och stora i handen tillexempel.

Det där att skicka in på rummet och att kräva ursäkter kanske funkar om några år, men när de är så små så kan du bara förebygga, avbryta, och visa vad de ska göra istället.

Ja, jag vet ju allt det där egentligen.... men det är svårt i praktiken. Den minsta är som en ål i vanen och lyckas alltid på något sätt att krånglasig ur selen och den äldre håller mig absolut inte frivilligt i handen. Och när jag håller honom i handen så hänger han bara och försöker lägga sig på golvet...

Så ser man alla andra som går förbi en i centrum med lugna fina barn som snällt håller mamma eller pappa i handen...

Jag läser massor med tips påhur man "ska" vara. Men när en situation har blivit så ohållbar som den kan bli minst en gång om dagen så glömmer jag allt och tappar helt tålamodet. Jag måste hitta ett sätt att påminna mig i de situationerna.. men hur gör jag det?

Tack för ditt svar

Har du hört talas om  det här?

www.svenskacope.se/index.php&view=frontpage&Itemid=1

det handlar om föräldrautbildning, ska vara jättebra har jag hört om man känner att det inte funkar eller om man vill ha råd eller tips.
I vår kommun så anordnar de kurser till de föräldrar som vill

Ha inte förväntningarna att de ska vara lugna och snälla, barn är barn! Ett oändligt tålamod har ingen, så det är bara att lägga ner den tanken oxå. Att 2,5-åringen ska säga förlåt tycker jag känns konstigt oxå, han är för liten för att ens göra det anser jag, att förstå ordets betydelse.

Har inte den allra blekaste aning om hur mycket du aktiverar dem och leker med dem, men barn behöver sånt.

De testar gränserna med dig. Har två små i liknande ålder själv, så jag vet hur det kan vara. När någon av dem är ensam är det jättelugnt, men de trissar som sagt upp varandra.

Det som hjälper för mig: att sätta mig med båda och säga, vi leker tillsammans. Och sedan bygga med klossar, pussel, osv. ELLER att bara distrahera dem med något annat bara för en stund.

ALLTID gäller lugn och harmonisk röst. Om jag skriker, skickar in dem på rummet, eller låter stressad så blir de om möjligt ännu mer uppskruvade, kanske t.om själva börjar skrika.

Det är jobbigt, men nu när de är lite över 3 och lite över 1,5 så har det blivit lugnare och de kan leka med varandra mycket bättre och lugnare.

Mmmm... jag vet. Jag måste själv bli lugnare för att dom ska bli det.... Inte skrika och så. Men det är så svårt ibland
Jag har inte bett den äldsta om att han ska be om ursäkt utan det är något som han gör av sig själv. Antagligen för att han har blivit så paff och verkligen förstått hur arg jag har blivit.

Dåligt samveta har jag iaf. Ny dag imorgon med nya tag. Det ska bara bli bättre nu... Jag vill inte forstätta såhär! Ska fokusera påatt prata lugnt och sansat till barnen och räkna till tio om det behövs. Flera råd tas gärna emot!

http://minaprinsarochjag.blogg.se

Det är jättesvårt!

Inställningen har jag märkt är väldigt viktig: jag försöker helt enkelt att inte förvänta mig att de ska vara och agera precis som jag vill.....eftersom det kommer ändå inte att hända.

När vi t.ex ska lägga pussel så intalar jag mig i förväg att någon av dem kommer att kasta runt pusselbitarna till slut i stället för att lägga dem där de ska, och jag KOMMER att få städa och det kommer bli liv i luckan!
Det här var bara ett exempel på vad jag menar, om man i förväg bestämmer sig för hur man ska hantera situationen så är man förberedd och det är mindre risk för skrik o hårda ord.

Mig hjälper det att ha en plan för dagen när jag är trött eller vet att min son är det. Jag ligger "ett steg före" så att jag kan säga "nu ska vi det och sen ska vi det" så blir det inte så mycket dötid som vi kan skruva upp på. Och det hjälper mycket att sitta ner och leka tillsammans i en timme eller så, så är han lugnare sedan.

Ja, jag är oxå steget före i huvudet, dvs jag tänker på hur situationen kan komma att se ut, att de protesterar, skriker, härjar osv. Och så är jag väl förberedd på det, istället för att det kommer plötsligt, jag blir besviken (eller vad man kan kalla det) och brusar upp.