Hjälp!

Ha inte förväntningarna att de ska vara lugna och snälla, barn är barn! Ett oändligt tålamod har ingen, så det är bara att lägga ner den tanken oxå. Att 2,5-åringen ska säga förlåt tycker jag känns konstigt oxå, han är för liten för att ens göra det anser jag, att förstå ordets betydelse.

Har inte den allra blekaste aning om hur mycket du aktiverar dem och leker med dem, men barn behöver sånt.

De testar gränserna med dig. Har två små i liknande ålder själv, så jag vet hur det kan vara. När någon av dem är ensam är det jättelugnt, men de trissar som sagt upp varandra.

Det som hjälper för mig: att sätta mig med båda och säga, vi leker tillsammans. Och sedan bygga med klossar, pussel, osv. ELLER att bara distrahera dem med något annat bara för en stund.

ALLTID gäller lugn och harmonisk röst. Om jag skriker, skickar in dem på rummet, eller låter stressad så blir de om möjligt ännu mer uppskruvade, kanske t.om själva börjar skrika.

Det är jobbigt, men nu när de är lite över 3 och lite över 1,5 så har det blivit lugnare och de kan leka med varandra mycket bättre och lugnare.

Det är jättesvårt!

Inställningen har jag märkt är väldigt viktig: jag försöker helt enkelt att inte förvänta mig att de ska vara och agera precis som jag vill.....eftersom det kommer ändå inte att hända.

När vi t.ex ska lägga pussel så intalar jag mig i förväg att någon av dem kommer att kasta runt pusselbitarna till slut i stället för att lägga dem där de ska, och jag KOMMER att få städa och det kommer bli liv i luckan!
Det här var bara ett exempel på vad jag menar, om man i förväg bestämmer sig för hur man ska hantera situationen så är man förberedd och det är mindre risk för skrik o hårda ord.

Ja, jag är oxå steget före i huvudet, dvs jag tänker på hur situationen kan komma att se ut, att de protesterar, skriker, härjar osv. Och så är jag väl förberedd på det, istället för att det kommer plötsligt, jag blir besviken (eller vad man kan kalla det) och brusar upp.