Min dotter tycker att jag är orättvis!

Min 5-åriga dotter tycker att allt jag gör eller säger är orättvist. Jag tappar räkningen på hur många gånger/dag hon säger det.
Hon har en lillebror som är 3 år och som givetvis behöver lite mer hjälp med vissa saker, som tex påklädning, och genast är det orättvist. Det är orättvist när andra barn i affären får köpa glass/godis/leksaker men inte hon, trots att hon kanske fick något sist vi var där. Igår badade jag barnen och tog upp henne först och sträckte mej efter det översta badlakanet, men böt sedan till det andra som jag lagt fram eftersom det var större för jag visste att annars skulle hon tycka det var orättvist. Sen tog jag upp lillebror och använde då det mindre badlakanet till honom och genast kom det ett "orättvist" från henne, på ren reflex den här gången tror jag eftersom hon insåg sitt misstag sen och började skratta. Efter det skickade jag ut lillebror och försökte ha ett samtal om detta med henne, försökte förklara hur det känns för mej när hon hela tiden säger att jag är orättvis, men hon var alldeles för flamsig efter badet (dom hade busat mycket) och jag tror inte att det gick in.

Jag försöker verkligen vara rättvis mellan barnen, men dom kan inte alltid få samma saker varje gång eller samtidigt, jag har försökt förklara att ibland är det hennes tur och ibland lillebrors tur. Hon tycker på allvar att jag ska strunta i lillebror när han är lessen för att komma och krama henne istället, trots att jag förklarat tusen gånger att jag måste trösta den som är lessen oavsett om det är hon eller lillebror, då får den andre vänta och kan kanske komma och hjälpa till med trösten (men det brukar aldrig den som är lessen acceptera).
jag förstår att det är mycket svartsjuka mot lillebror inblandat, och jag försöker som sagt var att vara rättvis, men samtidigt vill jag ju inte "dalta" med henne, vissa grejer som påklädning fixar hon själv och det tycker jag är viktigt att hon gör själv, medans lillebror behöver mer hjälp.
Jag vet inte om hon känner av att det här tär på mej och har hittat något slags maktmedel. Jag har alltid varit rädd för att behandla barnen olika och det dåliga samvetet trädde in i mitt liv i samma sekund som jag kom hen från BB med lillebror. Jag hade till en början lika dåligt samvete för dem båda, fast av olika anledningar, hon fick mindre tid och uppmärksamhet, och han fick inte lika mycket mammatid som hon hade haft som bebis och fick mest bara hänga med på det vi gjorde med storasyster. Nu har jag mest dåligt samvete för henne och oroar mej ständigt för hur hon mår och om jag tar rätt beslut, om jag är för hård eller om jag inte är tillräckligt hård...

Hur som helst så är det mycket jobbigt att ständigt få höra att jag är orättvis och jag vet inte hur jag ska hantera det! Ska jag försöka mej på ett samtal till med henne? Hon flamsade ju mest bort det, ville väl inte inse att hon faktiskt gör mamma lessen om hon hela tiden anklagar mej, annars brukar det ofta fungera med att prata med henne, hon är en lugn och fin tjej och brukar kunna vara mycket sympatisk och vet oftast vad som är rätt och fel.