Min katt är döende!
Min sjuåriga katt, min högt älskade vän, min lilla pälsbebis är döende.
Igår var vi hos veterinären med honom då han magrat mkt på sista tiden och börjat dricka mkt mer. Det visade sig att hans njurar håller på att lägga av, de var nere på 25% funktion och det finns inget att göra. Vi ger honom nu specialkost för att förhoppningsvis vinna lite tid med honom, men veterinären var inte hoppfull, hon sa att det bara handlar om månader nu, kanske bara n´gra veckor, innan han blir så dålig att han måste få somna in!
Jag fixar inte det här! Sisu har alltid funnits där för mig, jag skaffade honom som 18åring, när jag bodde ensam och hade inte mkt till vänner. Men han fanns där, alltid glad när jag kom hem, sovandes varje natt bredvid mig, kom och gosade när jag var ledsen. Vi har idag fyra katter allt som allt men just han är extra speciell för mig, det kommer aldrig finnas någon som min Sisu!
Hur orkar man? Hur kan jag göra hans sista tid så bra som möjligt och hur göra vid avlivningen för att det ska vara så ostressande som möjligt för honom?
Han får nu extra mkt kärlek, får sova inne hos oss i sovrummet varje natt och så men vad mer kan vi göra? Jag kommer aldrig komma över det här, den här katten är bara ett ytterst litet snäpp under min son i mitt hjärta, jag älskar honom så mycket!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-01 02:32
Tänkte bara skriva att Sisu nu har fått somna in... Han blev till slut så dålig att jag inte kunde dra ut på det mer, han var fortfarande tillgiven och kelen men sov så mkt och sista beviset för hur dåligt han mådde kom när han kissade i sängen, något han aldrig någonsin gjort, inte ens som kattunge innan han lärde sig gå på lådan. Så för två veckor sen fick han stilla somna in i min famn hos veterinären. Vi har begravt honom bland blommorna vid vårt lantställe i en fin papp-kista som veterinären gav oss, med sig fick han en nalle (han tyckte om att bära runt på nallar i munnen) och ett foto på matte&husse. Vi har gråtit så mkt men det känns fortfarande overkligt. Han har ju funnits hos oss i nästan åtta år ändå!
Jag kommer aldrig glömma min Sisu, en katt som han får man bara en gång i livet, han var perfekt på alla vis. Tack för ert stöd!