27 år och väldigt ensam.

Har en väninna som är i samma sits som du.
Hon känner sig ensam fast hon har en massa vänner runt omkring sig. Samboförhållandet hon hade på 7 år tog slut o hon var tvungen att flytta o bo själv.

Många ensama kvällar o nätter blir det o hon är väldigt mkt hos mig o min familj, det gör oss inget för vi tycker ju om henne allihop. Jag är gift o har en tonårsdotter.

För några månader sen fick hon för sig att gå med på en datingsida, det har förändrat henne totalt.
Hon är piggare o gladare o ser verkligen fram emot att sitta lite vid datorn (fast hon själv inte har ngn data) Hon brukar låna våran när hon är här o det är helt ok.

Det är helt ofarligt o hon flirtar hej vilt, men va gör det när hon bara har sig själv att ta hänsyn till. Hon har t o m träffat några av sina flirt.

Våga chansa!!

Önskar dig lycka till o hoppas du snart träffar den rätte.

Tack för ditt svar.. Som jag skrev så har jag dejtat en hel del, även genom dejtingsidor, det har hittills inte gett mig några bra resultat.
Jag har blivit lite intresserad, men det har hela tiden slutat med att killarna inte fått några känslor för mig..

Träffade en kille för bara några veckor sedan, men även där så verkar det dött på intresse... Jag hörde av mig efter dejten, och han svarade. Men han har inte hört av sig själv en endaste gång sedan dess.

Tyvärr har jag inte kompisar som är som dig och din familj, mina kompisar vill vara ensamma med sina killar, om dom inte går på parmiddagar oså då.. eller så har dom nyfödda små bebisar så dom vill vara ensamma pga det..
Vilket jag förstår.. men man känner sig väldigt ensam av att vara den enda som är singel.

Måste kännas väldigt jobbigt att känna sig så ensam, det hade jag oxå tyckt om jag var i den situationen.
Finns det inga på ditt jobb som är singlar, ni kan väl hitta på ngt kul någon gång.
Man låser sig nog väldigt mkt genom att gå ut på krogen i sin egna stad, varför inte åka till grannstaden eller varför inte en kryssning?? Det hade jag tyckt va skitkul!!

Ja, det är så jag känner, särskillt nu när alla verkligen börjar få seriösa förhållanden.
Hade gärna åkt på kryssning oså, men vill helst inte göra det ensam.  det känns som att jag springer i ett hamsterhjul. På mitt jobb är det bara 3 stycken som är i min ålder, och de har såklart förhållanden de med.. de andra är över 50 och vi har tyvärr inte så mycket gemensamt.

Mina vänner träffar mig gärna på en fika under lediga dagar, och visst händer det att vi åker på saker ihop, och jag gullar med deras barn osv.. dom är bra vänner, så det är inget fel så.

Det värsta är bara de här helgkvällarna där man sitter ensam, för att alla andra ska äta gott ihop, och mysa med varandra framför en film osv.. och framförallt är något av det värsta att alltid få gå och lägga sig ensam.

Jag vet att jag är ung, men det känns som att åren går. och jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på mig som aldrig träffar en kille som blir kär i just mig...

Det är absolut inget fel på dig!! Du får inte tro det om dig själv, vet att självförtroendet svackar just nu när du känner dig ensam men det är inget fel på dig, du har bara inte träffat den rätte än o för endel så tar det tid.

Kan du inte försöka att dra me dig ngn av dina vänner på ngn kurs eller så?
Många singlekillar som går på danskurs o även om din vän/vänner har barn så slutar man ju inte leva för det.
Dra me ett gäng tjejer o gå en danskurs, bugg?!

Jag är en av de där som alltid ska umgås med sambon på kvällar och helger... Vill bara säga att för min del handlar det inte om inplanerat mys även om jag kanske säger att jag ska vara med sambon när nån frågar. Det handlar om att jag är för trött för att göra annat än att sitta med datorn, titta på tv och fixa middag. När man gör det tillsammans med sin sambo så blir det lite mysig, men om jag bodde själv så skulle jag också bli less och vilja ut och träffa folk. Synd det där att man blir så självtillräcklig och nöjd som sambo, man blir faktiskt en tråkig människa.

Varför är det ingen kille som faller för dig tror du? Det finns ju en massa killar där ute som inget hellre vill än att hitta någon att älska...
Visar du din personlighet på dejterna? Väljer du att träffa någon speciell sort? Utan att ha dejtat själv så tycker jag mig ha märkt att det finns vissa som vill dejta för att hitta nån att ha roligt med och sedan är ev. förhållande en bonus, och vissa som är ute efter att träffa den rätta. Stämmer det tror du?

Jag hade det som du när jag var runt 25. Hade haft massor av kompisar, men när dom träffade killar isolerade dom sig helt och man såg aldrig till dom mer.  Kände periodvis att jag också var tvungen att göra som dom. Men istället flyttade jag till en storstad, började plugga och insåg att alla människor inte är som mina gamla kompisar. Jag tycker alltså att du i första hand ska försöka skaffa dig nya vänner. Dom gamla kommer garanterat att fortstta sitta som dom gör nu även om 10 och 20 år. Med lite nya kompisar kanske även en kille dyker upp

Jag har en kompis som förr alltid var singel och problemet var nog just att killarna inte föll för henne. Jag brukade ha dåligt samvete för att jag inte orkade hänga med ut på krogen eller umgås på kvällarna särskilt ofta. Om man jämför sina singelkompisar med sina kompisar som är sambos så vill singelkompisarna "hitta på nått" typ tio gånger så ofta, så det är klart att man är medveten om deras situation. Jag skulle aldrig ha middagar bara för par t ex, tycker det är töntigt! I alla fall, för några år sedan träffade min singelkompis äntligen den rätte. Och sedan har hon blivit exakt som alla andra sambos. Umgås mycket med sin sambo och deras familjer, fixar på huset, går inte ut lika ofta, har inte lika stort behov av att träffa nytt folk. När man hamnar där själv så tror jag det är rätt skönt att man har behållit sina gamla vänner, annars blir man själv den tråkiga sambon i nya singelgänget. Det bästa är nog om man kan behålla gamla kompisarna men hitta andra singlar att umgås med också så att man kommer ut på aktiviteter där man har en chans att träffa någon.

För mig är vänskap livslång och man ska ha så pass fina vänner att man vill behålla dem även om man lever olika liv under vissa perioder.

Jag är ingen som vill "hitta på nytt" hela tiden, jag har tröttnat på kroglivet, jag kan det nu, och har gjort det hundra gånger om. Är trots allt 27 och varit singel i 4 år. Det enda jag inte vill är att behöva sitta ensam varje kväll.. om det sen betyder en filmkväll hemma hos någon, eller bara en fika, det spelar ingen roll. Bara jag slipper vara ensam.

Sen är det klart att man måste anstränga sig lite för att träffa en kille, han lär ju inte komma och knacka på min dörr precis. Men jag har verkligen försökt via dejtingsidor och sådär.. men hittills utan gott resultat.

Men men.. det löser sig nog. Behövde mest skriva av mig antar jag.

Känns som att jag läser om mig själv. Känner exakt likadant och är också i samma ålder. Alla har ett liv utom jag och jag visar aldrig att jag mår dåligt eller är avund.

Sen är jag så otroligt redo för barn, drömmer om barn och familjeliv varje dag. Kan gråta plötsligt efter saknad för det känns kört.

Men jag vet att mina vänner har sagt att dom är avund på mitt liv för att jag är "fri", men vad är är det för liv om man inte har nån att dela med. Har ett stort hus, jobb, hyfsad ekonomi, men ensam... jag skulle välja bort allt för kärleken