Anonym (tala med honom!) skrev 2010-03-07 20:52:54 följande:
Jag kanske inte ska svara då jag aldrig varit gravid och inte vet vad det kan göra med humör, känslor och så vidare, men jag ville ändå skriva något.Hur menar du när du skriver hatar i början? Det är ett ganska starkt ord att yttra. Jag har sagt det till min sambo kanske 2-3 ggr under vårt fyra åriga förhållande och ångrar det medan jag säger det. Jag menar det inte! Men det kanske bara var en överdrift för att visa en poäng.Sen är det väl så att kvinnor ofta tycker att män ska förstå vad vi menar och tänker utan att vi ska behöva säga det rakt ut. Visst kan jag förstå att du tycker han kunde bry sig lite om dig på er promenad när han vet att du har det jobbigt, men vissa är bara lite tröga. Nästa gång tycker jag att du ska säga till honom rakt ut hur du mår och att det vore skönt med honom att stödja dig på. Jag tror knappast att han inte gör det för dig!Har du pratat med din man om allt detta? Vad det än är tycker jag alltid att man ska prata med varandra. Kanske till och med visa ditt inlägg för honom och sen tala med varandra. Han uppfattar kanske inte hur du känner fullt ut och vet då inte hur mycket hjälp han skulle kunna vara för dig. Tycker du ska börja med att prata med honom och/eller prata med något "proffs". Men om du inte är lycklig med honom, bara känner hat och aldrig vill se honom.... du bör nog fundera ut varför det är så! Vet inte hur, men att tala med någon utomstående är väl en bra början.Hoppas du hängde med i min text. Tror att det blev lite hattigt
Ja jag har pratat och åter pratat med honom, under de sex år vi vart tillsammans vet han nog allt om mina behov och lite till. Det känns bara som att han är trög och glömmer bort vad jag sagt att jag behöver, så jag får påminna honom hela tiden, men det blir bara tjatigt och jag vill ju att han ska få chansen att själv se mina behov. Han borde ju rimligtvis veta efter alla år precis hur jag fungerar, och då tänker jag som så att om han verkligen älskar mig så borde han göra just det som han vet att jag behöver och blir glad av.
Jag tror nog bara han helt enkelt inte är så mycket för att kramas och det är ju synd, för jag hoppades han skulle lära sig tycka om det. Han är inte uppvuxen med mycket kramar som mig, så jag tänker att han skulle vilja ha det nu istället.
Jag hatar nog eg. inte honom utan bara hans nonchalans gentemot mina behov, särskilt nu när jag är gravid. Oj, oj jag jag sagt det ordet så många gånger under åren att jag tappat räkningen. Säkert flera hundra gånger.
Sedan när jag skällde på honom för att han inte stöttade mig säger han "varför skulle jag vilja krama dig som bara är sur och grinig och som har *****" Han tog upp något jag gjort för flera år sedan och som han lovat att inte ta upp mer, efter det kom mitt utbrott. Kändes så opsykologiskt av honom att dra upp gammalt skit som redan gått igenom tidigare. Det kändes om han slet upp hela min själ inifrån och ut. Inte så smart av honom då han vet jag är höggravid och känslig.
