detta kunde varit jag som skrev, jag känner att jag inte vet om ha kommer kommer finnas där trots det vi pratat om.
Att hans försök skall reta mig för att han gissar så fel fast han vet hur det skall vara, pga. att han låter rädslan ta över...
Jag har förberett mi på ett annat sätt denna gången och jag har opererats sedan mitt KS och fick en inblick i hans sätt att reagera, som jag påpekade inte hjälper utan stjälper. (han blev rädd grå och stödde mig inte alls)
En tanke till dig TS är att denna gången är jag mer optimisktisk, och han smittas av det det märker jag, vi har läst och haft mycket inblick och pratat massor.
Kanske är det bra att visa förtroende för männen att de klarar det om de litar på sig själva. Min man reagerar genom att bli osäker om jag i frågasätter (det gör jag ändå) men jag har inte sett det på detta viset förut. jag har skitsvårt för att släppa, och har verkligen super behov av att ha "vägar ut"
Sedan är det nog bra att träna på något så fysiskt som andning eller så, män är så konkreta, de är bättre på att ha ngt praktiskt att fokusera på. att inte förstå gör det nog svårare. Min man tänker nog lite att det 'är ju inte ännu, det är lååång tid kvar med.
En tanke som jag har är att jag kan öppna mig och visa mig sårbar för denna enda barnmorska trots att jag är van vid att skydda mig är att hon inte kommer in i mitt liv, hon kan inte utnyttja det, för vi kommer aldrig ses igen, och hon kan vara en idiot i vanliga livet men om hon är bra där med mig så behöver jag inte bry mig om det.
Jag kan låssas att jag är full och har tappat omdömet eller ngt. hahaha!
Det där med att detta går i vågor känner jag igen med.
En sak som vi upptäckt är att han trodde att ha skulle kunna bedömma (även medicinskt) och ta beslut som var val som han inte kunde reda ut, att vara som en "konsult" och ha de rätta svaren, vilket skrämmer skiten ur honom, och gör han passiv.
Jag förklarade att hanbara skulle förmedla det jag sagt och att han inte skulle göra mer!