pierca barns öron

Jag vet ju inte hur det låg till i detta fallet, men jag är övertygad om att det många gånger låter värre än vad det är.

Jag kan bara ta mig själv som exempel, jag var 6-7 år när jag äntligen fick lov att ta mina första hål i öronen och hade verkligen tjatat mig blå på min mamma om att få det. Nu var jag tyvärr också ett ganska blygt och fegt barn, vilket ledde till att jag började gråta och ångra mig efter första hålet var tagit. Min mamma och den tålmodiga juveleraren fick övertala mig i säkert 20 minuter innan jag vågade ta det andra hålet. Efteråt var jag visserligen rätt stum, men inombords var jag överlycklig över att jag faktiskt vågade och äntligen hade mina efterlängtade hål i öronen. Jag är jätteglad att min mamma pushade mig, hon visste att jag skulle ångra mig i efterhand om hon inte hade gjort det.

Fast nu vet vi ju inte om barnet var bergsäker på sin sak precis innan de klev in i salongen för att sedan banga ut. Barnet kanske har gjort så 10 gånger innan och mamman kanske kände sitt barn väldigt väl och visste att om hon inte pushade sin dotter skulle det sluta med att dottern kom hem och var ledsen, arg och besviken på sig själv istället. Detta är fårstås rena spekulationer, det behöver inte vara på det viset och det kan självklart vara så att mamman bara var en ond människa som ville att hennes dotter skulle ha hål till vilket pris som helst, men poängen är att man inte kan bedöma hur någon är som mor efter en sådan incident utan att känna personen.