En orolig 11-åring

Hej!
Du har fått vänta länge på svar och kanske redan vidtagit några åtgärder. Det är lätt att förstå att de bekymmer som du beskriver att din son har gör er oroliga.
Det jag kan läsa ut av din beskrivning är också att din son efter att ha råkat ut för en traumatisk händelse efter hand fått fler och fler symptom som till det yttre kan verka ha ganska lite att göra med den utlösande händelsen men som ställer till mycket lidande för honom och för er.
Barn  (och även vuxna för den delen) som är med om sådana här händelser kan ha svårt att förstå var deras känslor och reaktioner kommer ifrån och att skilja ut vad som är verkligt och vad som uppkommit i fantasin.
En god hjälp brukar vara att barnet tillsammans med någon vuxen får hjälp att reda i sina tankar och känslor.
Du skrev att ni gått på BUP och fått viss hjälp där.
Jag tror att det vore en god idé för er att ta upp kontakten med dem och förklara situationen som den ser ut idag. Då kan både din son och du få hjälp att hantera de svåra situationer som uppstår.
Som förälder kan man hjälpa barnet att förstå hur saker och ting hänger ihop i verkligheten så att fantasin inte löper iväg för långt.
Din sons symptom har det gemensamt att de hänger ihop med separation, att gå till skolan, att följamed bort, att dö. En oro som säkert ökats av den bakomliggande händelsen med rädsla för bortrövande. Separationsrädsla är annars en ganska vanlig känsla hos både barn och vuxna.
När det gäller din sons vikt och matvanor tycker jag att du ska kontakta skolsköterskan eller en barnläkare för att se om han följer sin kurva. Gör han det så behöver ni inte oroa er för hans ätande.
Med vänlig hälsning
Margit Ekenbark