Skulle du kunna donera ägg till din syster?

Men ni som gladeligen skulle donera, skulle det inte kännas konstigt att ni skulle ha barn med er systers man? Det blir ju precis samma barn som om ni haft sex med er systers man, nu gör man det bara lite "snyggare" genom att ta ut ditt ägg, befrukta det i provrör och sen låta det växa i din systers kropp.

Ja, men ägget är ju halva barnet, den andra halvan är din systers mans spermie. Så är det ju. Det är samma sak som om du hade haft sex med din systers man, ett ägg från dig och en spermie från honom.

Ja, på samma sätt som när du får barn på vanligt sätt: ditt bidrag är ett ägg och din mans bidrag är en spermie. Ett barn kommer från ett ägg och en spermie. Så vad är skillnaden mellan att du låter ägget befruktas och sen växa i din livmoder eller i din systers livmoder? Allt om barnet är ju redan bestämt vid befruktningen (utseende, den del av personlighet som är ärftlig osv).

Det är ju en himla skillnad mellan att donera blod och att donera ett ägg! Blod är bara blod som far runt i mottagarens kropp tills blodcellerna dör. Men ett ägg ger ju upphov till en ny människa! Det spelar ju ingen roll om barnet sen växer i din eller din systers livmoder. Allt som styrs av ärftlighet bidrar ju du och din systers man med.

Jag menar inte att man skulle vara otrogen om man donerar ägg, tar emot spermier eller så. Men barnet blir ju samma barn som om du haft sex med din systers man, det är biologiskt ert barn, inte din systers barn. Hon har ju burit barnet som en surrogatmamma och sen blir hon en mamma för barnet för att det växer upp hos henne får man anta, men det är biologiskt samma sak som om du och hennes man haft sex och sen hade du get bort barnet till din syster direkt efter att det fötts.

Jag vill liksom inte att jag och min systers man ska ha gemensam avkomma och det skulle vi ha om jag donerade till min syster.

Men det var mycket tydligt att det var just systerns ägg som skulle användas, att den ena systern skulle få ett barn med hjälp av den andra systerns ägg. Det vanliga är att man gör som du beskriver, att någon annan får ens ägg och systern får komma före i kön. Men här var det alltså inte så. Hon som donerade skulle bli moster till sitt eget barn så att säga. Det är alltså lagligt att få sin systers ägg insatt i sig.

Ägg som inte blir befruktade är ju inte barn för mig, eller nåt jag sörjer när de åker ut med mensen. Om min syster ville ha ett av mina ägg för att typ stoppa in det i ett mikroskop, ta en vacker bild och sen göra en tavla av det hela skulle det inte vara några problem för mig rent känslomässigt (sen är det förstås en praktisk omöjlighet för vilken klinik skulle hjälpa en med det upplägget och dessutom kan jag tycka att nog för att jag vill min syster allt gott men att genomföra en äggdonation för att hon vill ha en bild av ett av mina ägg, det är kanske att ta i).

Det är när ägget blir befuktat som det blir annorlunda. Ett befruktat ägg blir om det sätts in i en livmoder ett barn, en människa. Barnet är en produkt av ägget och spermien. Vems livmoder man ligger i är faktiskt ganska ointressant för vem man sedan blir. Finns ju nån slags surrogatmödraindustri i Indien och även om surrogatmamman är mörk blir det ju inte ett mörkt barn om hon bär ett embryo som kommer från två ljusa personer. Känslomässigt förstår jag att man knyter an till det barn man bär i sin livmoder, oavsett vems ägget var. Och mamma anser jag att man blir genom att leva med barnet, oavsett om det handlar om traditionell produktion, äggdonation eller adoption. Så på det sättet skulle min syster bli mamma till ett barn som kommit till genom mitt ägg och hennes mans spermie. Men genetiskt är det mitt barn så på det sättet är jag också mamma. Barnet är helt enkelt mer släkt med mig än med min syster. För mig blir det konfliktfyllt. För mig skulle det finnas med i min relation till barnet att det faktiskt är mitt barn. Man kan ju säga att jag adopterade bort det till henne även om det skedde extremt tidigt i barnets liv. Så därför är det helt klart olämpligt att jag skulle donera till min syster, hon skulle inte vilja det själv heller.

För att det faktiskt kan bli en komplicerad situation för alla inblandade där barnets moster faktiskt är dess mamma. Man kan ju heller inte veta hur man kommer att reagera när det hela är ett faktum och under olika faser av livet. Finns massor av komplikationer som kan uppstå. Exempelvis kan ju barnet under någon fas av livet upplysa sin mamma om att "du är inte min riktiga mamma, det är moster som är det". Sånt kan skapa svartsjuka. Osv osv.

Eftersom jag älskar min syster och värdesätter den relation vi har som systrar väljer jag att inte utsätta den för de komplikationer som en donation skulle kunna innebära. Jag gläds mycket hellre med henne och hennes man åt det barn de adopterar. Det är deras barn och jag är "bara" moster. Så vill vi ha det helt enkelt.

Det tror jag inte alls är någon bra lösning. Nu vet jag inte vad du menar med "moget nog att hantera den", men det är inte alls bra att vänta med att berätta om barnets bakgrund. Finns massor av trista exempel på hur barn upplevt ett stort svek när de som lite äldre barn/tonåringar/vuxna fått veta att de kommit till genom exempelvis spermiedonation. Nej, sådant bör man berätta tidigt. Man kan börja berätta på ett enkelt sätt redan när barnet bara är några år.

För mig hade det känts rätt märkligt att få veta som tonåring eller vuxen att min moster var min biologiska mamma. Näe, den informationen bör man ha från början så det blir en integrerad del av ens liv redan från början, så att man alltid vetat hur det ligger till.

Påminner mycket om hur jag känner.

Även om det är en mycket större grej rent fysiskt att bära ett barn genom en graviditet än att donera ägg så känns det känslomässigt som en mindre grej för min del. Om min syster inte skulle kunna ta hand om sitt barn under en period skulle det vara självklart att det barnet fick bo hos mig. Barnet skulle sedan vara lite speciellt för mig för att vi levt tillsammans under en tid, men jag skulle för den skull inte känna mig som barnets mamma, det är ju min syster. Att vara surrogatmamma åt min syster ser jag på samma sätt: hon kan inte ta hand om barnet under en period (graviditeten) och då får det bo hos mig, men inte blir jag barnets mamma för det.

Det genetiska behöver dock inte finnas där för att jag ska känna mig som mamma. Adoption känns som ett självklart förstahandsval för mig vid barnlöshet och då delar man ju inget genetiskt med barnet.

Om din syster ville ha sex med din man, skulle du tycka det var okej att hon hade det? Inte för att få barn utan för att hon varit singel länge, längtade efter närhet och sex så mycket att det gjorde henne nedstämd och ledsen, och så hade hon alltid haft ett gott öga till din man. Tror de flesta skulle tycka det var en dålig idé att syrran hade sex med ens man, även om man älskar sin syster. Varför? För att det helt enkelt känns fel, för att man tycker att sex med min make, det ska bara jag ha, det delar jag inte med min syster. Och det skulle innebära en hel del negativt för relationen mellan mig och min syster.

Med andra ord, det finns saker man inte gör för sin syster även om man älskar henne. För att man inte vill, för att det känns fel, för att det förstör eller i alla fall starkt frestr på relationen mellan mig och min man och mellan mig och min syster. Vad det är för saker just jag inte kan tänka mig att göra för min syster skiljer sig från person till person. Att låta syrran ha sex med ens man är nog en sån sak för de flesta. Att donera ägg är enligt den här tråden en sån grej för 18 - 28 % av FL-medlemmarna (som inte alltid är helt representativa för samhället i stort).

Jag vill att mina ägg ska bli till barn enbart tillsammans med min mans spermier och jag vill att de ska växa upp som mina barn. Jag ser på de barn som blivit till av mina ägg som mina barn, om de vuxit i min systers livmoder och växer upp hos henne kan de aldrig bli vilka syskonbarn som helst för mig. Så är det bara.

Jag tror också att äggdonation till en syster innebär risker för komplikationer av relationer som man kanske inte tänker på när man svarar "Ja, självklart" på frågan i TS. Tacksamhetsskuld för hon som tagit emot äggen. Hur påverkas relationen mellan systrarna om barnet under en period säger att "Du är inte min mamma, det är (moster) Lisa som är min mamma." Sånt kan göra ont och det är inte alls osannolikt att sådana ord kommer från barnet under någon period. Hur påverkar det relationen mellan systrarna? Det kan ju bli en ojämnvikt där mottagaren kan känna svartsjuka. Hur ser min man på att mitt ägg befruktats av hans svåger? Det finns mycket man inte kan förutsäga och mycket man inte vet förrän man är där.

För mig känns det som ett mycket bättre alternativ att adoptera. Då är det syrran och hennes man som får barn och jag är "bara" inblandad som moster.

Här är förresten en artikel om en kvinna som tycker det är bra att det inte blev systern som blev donator just på grund av att det kan bli känslomässigt struligt.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/quotingen-kan-se-nagot-av-mig-i-mina-barnquot_76511.svd

Det handlar inte om nån jämförelse sex-barn, det handlar om att det finns saker man inte gärna gör för sin syster fast man älskar henne för att man av olika skäl tycker det är oklokt och tror att det kommer få negativa konsekvenser på ett eller annat sätt. Vilka dessa saker man inte vill göra trots att man älskar systern varierar från person till person. Det som jag tycker blir knäppt med vissa personers kommentarer är att de får det att låta som att man inte skulle älska sin syster "tillräckligt" om man inte donerar ägg, som att det skulle vara en självklarhet att donera ägg till en syster man älskar.

För övrigt tror jag i längden det vore betydligt bättre för alla parter, inklusi ve systern, om hon löste eventuella "singelproblem" på ett annat sätt än genom att ha sex med min man.

Det som "gör barnet" är till allra största delen ägget. Det är inget jag anser utan ett vetenskapligt faktum. Genetik är det som avgör vårt utseende och tillsammans med miljön styr mycket av vår personlighet, intelligens osv. Man "ärver" inget av den livmoder man ligger i men hurdan graviditeten var har en viss påverkan ändå på barnet. Alla vet ju att barnet kan få skador om man dricker under graviditeten och det finns studier som visar på att näringsintag kan påverka intelligens och risk för vissa sjukdomar man utvecklar långt senare i livet.

Känslomässigt är det säkert för vissa en större grej att vara gravid än att ge bort ägg men det som har störst betydelse för barnet är alltså ägget.

Sen måste man skilja detta från "att bli mamma". Mamma kan man bli på flera olika sätt; på det gamla vanliga sättet, genom äggdonation eller adoption t ex. Det handlar mycket om inställning. Om man adopterar blir man ju lika mycket mamma som om man föder ett barn, trots att man varken delar gener eller haft barnet i magen.

Vissa saker kommer att förbli sanningar, t ex att jorden är rund. Miljön i livmodern påverkar oss, ja. Det tydligaste exemplet är de skador som kan uppstå om mamman dricker alkohol eller tar vissa läkemedel. Men det _arv_ vi får från mamman kommer från det som fanns med i ägget. Om vi ärvt vår mammas ögonfärg vet vi med säkerhet att det beror på det vi fick från hennes ägg, det är inte så att hon på nåt sätt överfört sin ögonfärg till oss när vi låg i livmodern. Vi vet också att ganska mycket av sådant som personlighet och intelligens är ärftligt. Det kommer då alltså från den som producerade ägget, inte från den kvinna som bar oss, om det nu inte är samma kvinna.

Om den kvinna som bär oss vore så viktig för vilka vi blir, om det skedde så mycket påverkan i livmodern, ja då skulle vi ju inte ärva något från våra fäder för vi ligger ju aldrig i deras mage. Men det verkar som att ungefär hälften av arvet kommer från mamman och hälften från pappan. Och det stämmer ju ganska väl med att hälften av våra gener kommer från mamman och hälften från pappan.

Nej, så funkar det inte. Det är DNA-sekvens som avgör vilken ögonfärg man får, man vet vilka gener det rör sig om. Eftersom man har ett anlag från mamma och ett anlag från pappa skulle epigenetik under fosterstadiet möjligen kunna påverka vilket av anlagen som "slår igenom", men har man bara blå anlag kan man inte få bruna ögon bara för att man ligger i en brunögd mammas livmoder. I Indien har det ju utvecklats en liten "industri" kring surrogatmödraskap. Indiska kvinnor bär västerlänningars barn. Och om båda föräldrarna (alltså de som gett upphov till ägget och spermien) är ljusa blir ju barnen ljusa också, trots att surrogatmamman är en mörk indisk kvinna.

Barnet får inte "en del av mina gener". Hälften av barnets DNA-sekvens kommer från mig. Barnet får inget DNA från kvinnan som bär barnet. Hoppas vi är överens om detta? Vilken DNA-sekvens man har bestäms vid befruktningen och den sker ju i ett provrör. Det är då bara donatorns ägg och pappans spermier som är inblandade.

Jag känner till epigenetik. Epigenetiktn, dvs att miljön påverkar våra arvsanlag, pågår under hela livet, alltså inte bara i livmodern. Epigenetik påverkar inte DNA-sekvensen, däremot kan epigenetiken modifiera hur generna tar sig uttryck. Exempelvis kan delar av DNA-t metyleras och det påverkar hur en viss gen uttrycks. Miljön i livmodern påverkar hurdana vi blir. Dricker mamman alkohol kan barnet få hjärnskador, det är ju klarlagt. Jag läste helt nyligen att det finns data som talar för att mammans kost under graviditeten kan påverka barnets BMI, detta genom epigenetik, men inte ärftlighet. Man ärver inte från den kvinna vars livmoder man ligger i, man påverkas av hennes livsstil. Däremot känner jag till väldigt få exempel på att man kan ärva genom epigenetik. Det finns exempel på att barnbarn till personer som utsatts för svält påverkas av den svälten, trots att de själva inte varit utsatta t ex. Känner du till fler belagda exempel få du gärna delge dessa. Vad har du för bevis för att barnet vid äggdonation "ärver" utseende och manér av den kvinna som bär barnet? Sen är det förstås så att barn påverkas jättemycket av miljön under hela livet, och däför är det inte så konstigt att barn på olika sätt liknar föräldrar som de inte har genetiska band med, exempelvis adoptivföräldrar. Det kan handla om gester, sätt att vara osv.

Med resonemanget om att den kvinna vars livmoder man ligger i skulle vara så viktig borde ju följden bli att pappan är tämligen irrelevant för vem barnet blir. Det är ju "bara lite gener" och sen massor av påverkan från mamman i magen. Dock säger den forskning jag känner till att man ärver lika mycket från mamman som från pappan när det gäller utseende, sjukdomar osv, även om vissa saker verkar ärvas mer på mödernet och annat på fädernet.

Jag förstår att många ger upp tanken på adoption på grund av väntetiderna och provar andra alternativ. I mitt fall hade jag i så fall velat att min syster (eller jag om det vore jag som inte kunde få barn) valde en donator via landstinget så att man sluppe de känslomässiga komplikationer som kan uppkomma om man har sin syster som donator.

 Spermiedonation ser jag på på samma sätt som äggdonation. Om min mans spermier inte funkade och vi behövde donation skulle jag INTE vilja att hans bror donerade spermier som befruktade mina ägg och som jag sedan fick bära. Jag skulle absolut se det som att jag hade barn med min mans bror. I det fallet kan man ju inte heller lalla på om att det "bara är lite gener" för efter befruktningen påverkar ju inte mannen under graviditeten, oavsett om barnet kommit till på naturlig väg eller genom spermiedonation.

Om du donerar till din brors fru får hon nog välja en annan pappa än din bror, för annars blir det ju inavel i allra högsta grad.

Jag  vet att många här inte ser de barn som blir till av ägg de donerat som "sina", men genetiskt är de ju faktiskt det. Eller är det verkligen så att ni inte inser att det blir inavel om ni donerar till er brors fru och det är er bror som är pappan till barnen? Det är ju faktiskt genetiskt sett precis samma sak som om ni själva skulle fått barn med er bror.