Pregga skrev 2010-03-16 10:04:07 följande:
mjo jag förstår din situation, men TÄNK om nu bara att din man hade vart ett as.....då gjorde din mamma helt rätt, asså hon brydde sig, tänk vad många mammor som inte gör det...där barnen råkar illa ut. Tycker det låter som om du vart lite väl hård emot din mamma om det e detta som gjort själva sprickan mellan er, sen vet ju inte jag om det ligger mer bakom. ....Hon var ju rädd om dig.
Det är bara detta som är själva sprickan. Det hon gjort är faktiskt det värsta hon någonsin gjort mot mig. Hon försökte förstöra mellan mig och mitt livs kärlek, jag kunde ju inte veta att det var mitt livs kärlek då, men jag älskade honom så intensivt att jag INTE var beredd att sluta träffa honom bara för att "mamma säger så". Jag tyckte vi skulle träffas tillsammans allihop och prata, så att de fick träffa honom, men de ville inte det. De ville köra över honom med bilen, eller anlita någon att nacka honom, det var ungefär allt som kom ur mina föräldrars upprörda munnar.
Jag är fortfarande ledsen över att de inte behandlar honom som en självklar del av min familj, trots att vi har varit sambos i många år nu och har ett barn tillsammans. De har bara lugnat ner sig och slutat hata honom helt öppet. Vi kan fortfarande knappt prata om honom, när jag berättade att vi hade börjat fundera på att faktiskt sätta ett datum för bröllopet började hon nästan gråta, och inte av lycka. När jag berättade att vi väntade barn, så vart hon upprörd av att hennes barnbarn skulle ha "den där" till pappa.
Ja allt detta får mig att känna mig ledsen. Fruktansvärt ledsen. Det känns som hon inte brytt sig om att jag ska må bra och vara lycklig, utan bara att följa sin egen moral och princip. För jag är lycklig och mår bra, men det är inte på hennes "rätta" sätt.