ZXC skrev 2010-03-19 21:46:56 följande:
HejsanNär jag först tog upp det här med äggdonation med maken så berättade jag också att jag tänkt fråga lillasyster. Han blev nog lite förvånad och skärrad först, men när han smält förslaget så tyckte han att om syster skulle säga ja så var det ok. Men bara om det blev med hennes ägg...Hon sa ja direkt när jag frågade, men jag bad henne att tänka efter ordentligt och höra med pojkvännen och så.Efter ett par veckor återkom hon och sa ja. Hon har dock inga egna barn och det är nog inte aktuellt än på några år, men nu vet hon ju att hennes ägg funkar! Hon och jag är lika utseendemässigt och skulle barnet bli likt henne så skulle det bli ganska likt mig! Min brors dotter är t ex väldigt lik mig, så det är inget konstigt om barnen liknar någon annan släkting än sina egna föräldrar hos oss!Jag tycker väldigt mycket om min syster, eller jag älskar förresten alla mina syskon! Jag har en syster till, vi är inte lika lika och hon har dessutom en annan ögonfärg. Annars kunde jag lika gärna frågat henne!Först var det psykologsamtalen och dem passerade vi utan problem. Hon poängterade att om vi skulle lyckas så fick jag absolut inte känna att jag stod i tacksamhetsskuld till henne. Det skulle hon tycka var jättejobbigt! Om vi lyckades så lovade jag att försöka glömma hennes insats... (det går inte!...)Två gånger har hon gått igenom dessa jobbig hormonkurer innan ganska smärtsamma äggplock för mig och min make. Hon är en hjältinna! Och två gånger har vi åkt tillsammans hela gänget (jag, maken och syster) till Finland. Jag har försökt göra det hela till trevliga utflykter!En sak har vi alla varit överens om, det är att ingen mer än vi (och ev övriga familjen) hade något med detta att göra, alltså skulle de inte få veta. Den första att få veta ska vara ett eventuellt barn. (Där är dock inte maken riktigt med än, men jag vill absolut berätta tidigt. Typ: "Din snälla moster gav ett ägg till mig för att du skulle bli till!" För om barnet ska få reda på hur det förhåller sig först när h*n blir 18 skulle nog kännas som ett svek!) Nu är det jag, maken, doneringssyster, hennes pojkvän och vår andra syster som vet vad vi gjort. Ingen kompis ska kunna spekulera i om vårt barn liknar syrran eller min make mest...Jag har bara berättat att vi gjort IVF, eftersom jag är 47 så skulle de nog anat det ändå och det är ju ingen lögn! IVF har vi ju gjort, fast med donerade ägg!Efter två färskförsök och tre frysförsök så är jag nu i 21:a veckan!!! Jag hade nästan gett upp, men så lyckades vi vid det allra sista försöket! Jag är faktiskt fortfarande ganska förvånad! Nu hoppas jag att allt ska fortsätta lika bra som det startat och om det gör det så får vi vår efterlängtade baby runt den 1 augusti!Det känns som en saga allting! En saga som forhoppningsvis slutar lyckligt!Så om ni har systrar som vill och kan hjälpa till, låt dem göra det!!! Men prata ordentligt om vad det innebär för er alla så att ni är klara med det innan det ev. blir efterlängtade barn som resultat av era systras fantastiska gåvor!Lycka till!KramZXZXPS. Det finns något som heter "epigenetik", exakt hur det slår är väl omtvistat, men en del av det kan omsättas till att ett barns genetiska anlag som liknar moderns förstärks graviditeten. Dvs om en annan kvinna bar samma barn skulle andra anlag komma fram. Som sagt, det tvistas om detta i trådarna här på FL ibland, men det är en mycket intressant tanke iallafall!
Underbart att höra att slutet kan bli så lyckligt. Din historia ger nog hopp åt många andra som har kämpat länge.
Lycka till med graviditeten!
