Efter upprepade mf-forts

Hej på er! Där är ni ju.

Grattis Idun, så fantastiskt roligt!

Jag har det riktigt jobbigt just nu och slits mellan att försöka med en till bebis eller inte. Jag har välsignats med den underbaraste unge som finns och är mer än nöjd med bara henne. Desutom har vi fullt upp med den livliga lilla filur som hon är. MEN, jag vacklar. Jag märker det mer när gravidbesked kommer på nära håll, som det nu har gjort i vår vänkrets. Jag blir lite låg av beskeden. Men jag vet inte om det är för att jag kanske skulle vilja ha ett barn till och inte orkar med det en gång till eller om man är så pass skadad att det alltid kommer att kännas.

Det är klart att drömmen alltid har varit fler barn. Innan alla missfall i alla fall och innan den fruktansvärda graviditeten. Det är så svårt, jag vet faktiskt inte vad jag vill och hur jag ska komma fram till vad jag vill. Dessutom har jag åldern emot mig och kan liksom inte vela allt för länge.

Jag tycker också att det är riktigt skönt nu när lilla V är lite större och är inte heller riktigt sugen på att börja om igen med sömnlöshet och allt det där. V sover fortfarande inte hela nätter, tyvärr. Det är sånt man önskar skulle infinna sig innan ett nytt barn är på väg.

Frågan är om jag alltid skulle vara lite sorgsen över att det aldrig blev fler barn om det är det vi beslutar oss för? Det är inget jag vill. Jag vill känna mig 100 % nöjd över beslutet och 100 % nöjd över det jag har.

Är det fler som velar som bara fått ett barn?

Jag fick ju igenom en bröstreduktion, landstingsfinansierad. Det gjordes en fullständig koagulationsutredning då eftersom jag nämnde mina blödningsfel. Det lustiga är att proverna kom tillbaka felfria! De prover som förr inte var bra låg nu normala. Det kan bli så, sa överläkaren och lämnade mig som ett stort frågetecken. Visst är det lustigt?

Hur som helst så kommer jag inte våga chansa OM vi försöker igen utan kommer att försöka hitta någon som kan skriva ut Prog, T och Fragmin.

Om nu någon orkat att läsa igenom mitt svammel så kom gärna med förslag på hur sjutton jag ska komma fram till ett beslut.

Kram på er!

Åh, ni kloka gummor. Tack för era reflektioner.

Det är sant, bestämmer vi oss för att försöka igen så kommer jag att klara av allt jobbigt som kommer med en graviditet. OM det nu kommer att bli lika jobbigt som med V. Jag tror inte att jag kommer att vara lika rädd för missfall, fogarna tar jag och den hemska klådan har jag gjort efterforskningar om och fått fram att det inte alls är säkert att den kommer igen. Skulle den dyka upp så kommer jag vara hårdare den här gången och stå på mig om en tidig igångsättning. För den var riktigt knäckande, både fysiskt och psykiskt.

Jag tror också att det handlar om ett barn till eller inte. Jag kan känna ett litet sting av längtan efter ett syskon till V och det är den längtan, eller sorgen, som jag inte vill riskera att känna i framtiden. Samtidigt så är jag så nöjd med bara henne. Det är smidigt med ett barn, det är skönt att hon börjar bli stor och jag längtar inte direkt efter spädbarnstiden.

Om vi kommer att försöka igen så kommer jag att sätta en gräns när det gäller missfall. Ett par till kan jag ta, men sen är det stopp. Så stor tror jag inte längtan är att det är värt flera, flera mf igen. Skulle det bli så så kan vi säkert gå vidare med vetskapen om att vi i alla fall försökte och känna oss nöjda med det.

Fan, vad svårt det är. Hur sjutton ska jag kunna ta ett beslut? Idag, eller just i denna sekund så väger vågskålen över lite på att försöka igen. Imorgon vet jag inte, eller tom om några timmar. Mannen vill, det vet jag. Det är jag.

Cia, vissa problem med koagulationen kan vara ärftliga.

Cia, skulle tro att det finns många fler koagulationsprover att ta som kanske skulle kunna ge svar, eller det vet jag att det gör. Inte ens jag lyckades få alla. Sen är väl en del autoimmuna sjukdomar ärftliga och såna kan man väl gå latent med, om jag inte missminner mig.

I vår familj, så vitt jag vet, så är det bara jag som råkat ut för mf. Uppredpade. Min mormor hade tydligen ett, men det har ju många så inget konstigt med det.

Vad jobbigt för din syster.

Ginko, intressant att läsa om dina tankar. Lite lika här eftersom jag vet att mannen vill, men jag som tvekar.

Krus, jag vet inte... Från och till. Idag har jag i alla fall köpt Folsyra på apoteket.

Cia, de där sidorna ska man låta bli! Jag halkar in på cancerbloggar ibland och blir helt förstörd och drabbas av diverse katastroftankar. Inte bra för hälsan.

Jag och mannen var iväg ensamna i helgen för första gången! Jag har aldrig varit borta från V mer än en natt. Det var välbehövligt vill jag lova, men så skönt att komma hem till skruttis igen.

Tog bort frågetecknet på mig.

Stort grattis MB! Jag gissar att dottern är alldeles ljuvlig. Vad roligt! Alla våra trådbebisar är speciella bebisar.

Kram!

*räcker upp en hand*

Jag vet en av oss gamlingar som väntar nytt igen, dubbelt upp! Ta en titt i modertråden...

Kan inte alls då