Efter upprepade mf-forts

Tack för alla grattis! Signe är snart en månad, helt otroligt!

Vad häftigt att få höra om era små som har börjat förskolan! Tänk vad tiden går snabbt. Vi var länge i valet och kvalet om hur vi skulle göra med Nils, om han skulle börja till hösten (läs nu i höstas) eller till våren. Men sen när vi fick veta att Signe var på väg så beslutade vi att han skulle få vara hemma ett tag till eftersom jag ändå är hemma med Signe. Så nu ska han inte börja förrän till nästa höst (2011). Ibland funderar jag på om det är för sent, han kanske behöver mer stimulans tidigare, å andra sidan ville jag inte att han skulle komma hem med massa förkylningar o dyl och smitta sin lilla lillasyster. Nåväl, nu blev det som det blev och än så länge funkar det bra att ha två små hemma på heltid. Nils verkar dessutom inte så svartsjuk på signe vilket är jätteskönt, däremot har han börjat sova väldigt oroligt så det är väl i sömnen det kommer, alla känslorna.

Vad härligt att höra AHöst att allt verkar flyta på någorlunda. Kan inte ge några tips om Fragmin för det tog jag aldrig. Jag fick dock tipset av min läkare att ta trombyl även denna grav eftersom det funkade så bra sist, och det finns ju inga direkta biverkningar av det. Vet dock inte hur det är med Fragmin.

Tittar in här igen efter några månaders frånvaro. De här månaderna sedan S föddes har nog varit de tyngsta i mitt liv. Vilken j*la vinter som aldrig tog slut! Ett ändlöst av-och-på-tagande av kläder, magsjukor, förkylningar och allt annat elände man kan tänka sig. Men nu är det vår på gång, tack och lov!!!

Bettan, framförallt stort stort GRATTIS till din lilla skrutt! Sedan blev jag alldelles förfärad över att läsa om andningsstoppet. Hua så läskigt! Du har väl andningslarm? Till Nils hade jag både sånt som man fäste på blöjkanten och platta under madrassen. Annars kände jag mig inte trygg. Och jättetråkigt att läsa att han ska behöva opereras. Är det ett stort ingrepp?

Halloj till alla er andra också. Jättekul att höra om hur ni har det! Och stort grattis till Lycka som väntar nr 2! Visst är det ganska skönt när man slipper ta ställning till ev. syskon, när det bara blir.

Ska skriva mer sedan, nu iväg och hämta N hos dagmamman. Vårkramar till er alla!

Bettan, låter ju inte direkt som ngn jättetrevlig operation, usch stackars liten. Och stackars er föräldrar som måste vara med om detta. Jag lider verkligen med er.

LillaD, hej! Jag var i Malmö för ngra dagar sedan. Damn att jag inte var inne på FL innan jag åkte, då hade jag kunnat ta m lite trombyl till dig. Säg till om du vill att jag ska skicka ner m posten.

Duckar sent omsider för LillaD:s clementiner.  Men kan tillägga att det finns ingenting förskönande i en dubbelbarnvagn (utom möjligen glädjen att det finns två små fina barn i den). Att dra runt den där tunga hemska vagnen i 6 månaders jäkla snökaos var bland det tyngsta jag gjort. Jag svor varenda gång jag var tvungen att gå ut och gå med den (och eftersom vi har hund blev det ju minst tre gånger om dagen...). Nu till hösten ska N börja på en förskola som ligger så nära oss att han kan gå dit "själv", dvs behöver inte åka vagn, och det ´kommer att bli himmelskt! No more dubbelbarnvagn!!! Så var glad istället att barnen inte kommer så tätt att de båda behöver åka vagn.

Krus, jag hade en väldigt jobbig första förlossning och en underbar andra förlossning. N fastnade ju med axlarna och det var ganska stor dramatik innan de fick ut honom. Jag mådde dock inte så dåligt av det precis efter förlossningen, men när det började närma sig andra förlossningen så poppade alla känslorna upp. Pratade mkt med min BM om detta och fick även gå och prata med en BM på BB Stockholm. Det hjälpte jättemycket och förlossningen med S var helt fantastisk! Så prata med din BM när det väl blir dags för nästa barn, hon kan säkert hjälpa dig så att du inte blir fast i tankarna från förra förlossningen. För ingen förlossning är den andra lik, och ofta har man ju även banat vägen med första barnet så att det blir lite lättare med efterföljarna.

Är inte inne här så ofta men skickar stora Kramar till er alla!

Heja heja Krusbär!! och a80, och lillaD!! och heja heja LillaDs avhandling!

Krus, S är snart 9 månader.... Tiden går snabbt!

LillaD, hoppas att det kommer gå bra med förskolan! När N skolades in gick det jättebra. Han fick däremot ett bakslag efter några veckor, när nyhetens behag hade försvunnit. Då grät han hejdlöst vid lämningen i två veckor, men sedan blev allt jättebra igen.Fast under de två veckorna var jag ett nervvrak, det är fruktansvärt att gå ifrån sitt barn när han gråter.... usch! Nu ska han byta till ett Ur-och-Skurdagis till hösten vilket ska bli jättekul, men såklart också nervöst.

Kanske lite off topic men jag drabbades för drygt två veckor sedan av en fruktansvärd panikångestattack för att jag blev så våldsamt rädd för att dö ifrån mina barn. Ångesten har inte alls släppt men jag har fått tid hos en terapeut ganska snart som jag hoppas ska få mig på andra tankar. Är det någon här som drabbats av samma typ av ångesttankar?

Åh BP vad tråkigt. Klart man börjar hoppas, både på bebisen och på att kroppen ska fixa graviditeten bättre denna gång, när det nu gått bra en gång tidigare. Hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver både fysiskt och psykiskt så att du vågar försöka igen. Kram på dig

Krus, med N var jag ordinerad av Dr B att från positivt grav test vara lugn fram till v 12 med fysiska övningar (typ inte cykla i uppförsbackar o dyl). Men m S var jag iväg och åkte längdskidor både när hon blev till och några veckor efteråt (visste ff inte om att jag väntade barn, annars hade jag nog varit lugnare, särskilt eftersom jag fick en blödning i samband med skidåkandet). Men du kanske kan motionera som vanligt till dess att du blir gravid och sedan ta det lugnare en period?

a80 och Cia, jag hade väldigt mycket panikångest i samband med missfallen. När väl N föddes så försvann de, men nu har de kommit tillbaka med full storm. Det är verkligen fruktansvärt när man börjar tänka på sin och sina barns dödlighet, det svartnar för ögonen... Jag har mitt första möte m terapeuten nu på onsdag och jag hoppas så att vi ska kunna gå till botten med detta.

Hoppla hej vad mycket som hänt i tråden sen sist! Grattis A80 och Krus!

Och Grattis Lycka till ännu en liten tjej! Gud vad roligt! Så bra att du litade på din instinkt och åkte in!

Cia, vad kul att du ska byta yrke! Ibland funderar jag också på att göra något annat med mitt liv, vet bara inte vad...

Hej och kram till er alla andra!

Här biter sig ångesten fast som ett svart skynke över livet. Det är pest. Jag går regelbundet hos terapeut, men det känns inte som att det räcker. Funderar nu på att börja knapra piller. Måste på något sätt bryta den här hemska spiralen... Känns så fruktansvärt surt att under den period man borde njuta som mest, så rider ångesten mig istället. Gahhhh!!!!

Vad härligt Krus och a80! Heja heja

Åh same same är jag rädd. Vissa dagar känner jag mig ganska ok igen, men sen kan jag falla jättesnabbt ner i djupet igen. Så två steg framåt och ett tillbaka kanske man kan sammanfatta det som. Jag har inte börjat äta tabletter, tycker ju någonstans att jag borde klara det här utan tabletter, egentligen är det ju bara vanliga känslor av att vara småbarnsförälder som jag brottas med. Rädsla för att något ska hända mig eller barnen. Det är bara det att i mitt fall så tar ju sig känslorna orealistiska proportioner. Men men.... jag vet inte riktigt vad jag ska göra är jag rädd. Kanske löser det sig när jag börjar jobba igen. Då har jag inte lika mycket tid att tänka på mina känslor.

Hur är det med dig?

Kramar till er alla fina i tråden!

a80, ja du kanske har rätt. Det har ju gått ganska lång tid nu, 3,5 månader, och det blir ju inte så mycket bättre. Mitt enda motstånd mot piller är att jag ätit det en gång tidigare, och jag blev så speedad att det blev svårt att komma i kontakt med sina verkliga känslor, och då hjälpte ju inte terapin längre. Därför ville jag komma till roten med problemet den här gången, men det går ju sisådär. Verkligen sisådär! Vad härligt att du känner dig lugn och trygg. Det gjorde jag också när jag väntade S. Det var en fantastisk känsla att bara vara lugn och harmonisk under graviditeten. Jag vill tillbaks till den känslan.   Njut!

åh a80, jag säger som Cia, tankemonstrena är de värsta! MEN, de är bara tankar och det finns inget verkligt bakom dem (japp, terapeutens ord ). Försök hitta tillbaks till känslan du hade för några veckor sedan när du bara kunde njuta av din grav, utan oro och dumma tankegångar. Försök tänka att det ju gick bra sist och att ni har lilla S, och att det kommer gå precis lika bra den här gången också. KRAM

Hej finesssan, vad kul att se dig! Hur mår ni allihopa?

Grattis MB vad kul!!!

a80, du gör helt rätt i att försöka skära i dina arbetsuppgifter och prioritera det viktigaste. Jag upplevde graviditeten med S som väldigt mycket tyngre än med N på så sätt att man ju aldrig fick koppla av eftersom man efter jobbet alltid hade en liten skrutt att ta hand om. Och att inte få den välbehövliga vilan på kvällarna, utan istället ränna efter en liten 1-åring (som det var i mitt fall) gjorde sitt för att jag skulle bli fullständigt slut. Så ta hand om dig, gå ner i arbetstid om du kan, och försök att ta alla tillfällen till vila som kommer.

Fantastiskt! Härligt Krus!