Efter upprepade mf-forts

Så tist der har blivit i tråden. Hoppas att alla mår bra.
Jag har drabbats av en förkylning, enorm trötthet och mensstrull denna månad och undrar om någon känner igen dethär Mensen kom 5:te månaden efter förlossningen och 2 första var som förr medan 2 följande var 33 dagar och rikliga men nu sist nr-5 så det kom bara massa slem, lite rosa och mest brun färgat på dag 26. Det slutade efter 1,5-2 dagar och så fick jag finnar, yrsel, trötthet och förkylning-nästäppa som inte går över. Jag tog grav.test och det var minus. Vad är det här? Går det över eller bör jag se en doktor?

MB: en av första sakerna vi fick föra på 1-månads kontrollen är att man ibland vill röntga bebisens huvud, men att det är väldigt sällan man behöver operera. Så sköterska på BVC sa att vi inte ska oroa oss eller drabvas av panik om läkaren föreslår röntgen.

EGO: min mens har inte kommit denna månad heller. Gyn föreslog p-piller för att bygga upp slemhinna. Hon tyckte inte att det spelar roll att jag ammar ff men jag är motvillig att äta medicin... Får väl se... Undrar vad det beror på?!

Oh MellanD så tråkigt att höra. Grattis för liten. Vu har lärt oss för länge sedan att det här med barn inte är lätt men der borde bli någon måtta på det. Jag hoppas att ni snart ska komma hema. En sak som är bra med vår vård är att när det verkligen är kris så räddar de liv! Kram

Helt otroligt- vår lilla undervärk fyller ett år idag. Han är min allt och jag är så tacksam att han till sist kom att stanna hos oss.

Välkomen hem och grattis Finessan. Vilken snäll liten pojke ni har fått! Kram

Grattis Irma.

Jag har en fråga (eller flera) till er som lyckades bli gravida med nr 2. Slutade ni amma? Hur långt innan? Tåg ni någon behandling innan ni plussade?

Grattis Lilleskuttan! Kram
Och Irma-hur mår du efter allt? Beklagar mf!

Irma, jag förstår att man inte kan låta bli att analysera. Jag tror inte heller att maten är den avgörande faktorn. Det kanske är precis som krusbär säger.

Själv har jag just slutat amma. Lillkillen är 14,5 månader och jag har hoppats att en bäbis fastnar tröts amningen men det har inte hänt och tiden går. Jag inser att det blir svårt utan medicinering så jag slutade amma med tungt hjärta. Liten har fixat det bra, tror jag. Det är 6 dagar idag. Jag är ångästfylld, längtansfull men mest av allt helt förstörd. Imorse tog jag en grav.test tröts att min mens knappt var över. Men jag har alla graviditets symptom: illamående (kräktes igår), yrsel, kissnödig, finnar, trötthet, bubblig i mage, uppblåst, kissnödig jämt...
Hur kände ni när ni slutade amma?
Jag ska till VC imorgon och kolla min sköldskörtel. Jag funderar att ta influensavaccin också men är lite orolig för biverkningar. Å andra sidan om jag ska äta kortison då vill jag inte få flunsan. Dessutom vill jag skydda liten och min far från mig själv. Hur tänker ni göra med influensan? Det pratas att det kan slå till rätt hårt i år.

Ah så tråkigt Bettan. Hade du samma behandling som den lyckade gången? Hur mår du?
Idag har jag städat bort litens garderob. Jag kände sorg över att skänka bort allt utan sparade visa kläder i fall det blir syskon.
En sak som skrämmer mig dock i att försöka med Nr2 är att jag är rädd att jag inte kommer att älska det barnet som vår lilla fina son. Skäms att säga men den satsningen som jag har gjort i väntan och längtan efter honom och lyckan när han äntligen kom för att stanna kommer aldrig att kunna mätas med någonting annat. Tvärrtom så känner jag att jag skulle snö honom på min ork, kraft och tid.
Sedan blir jag rädd att utmana ödet. Vi har kommit ut friska ur den där mardrömmen men tänk om någonting går fel andra gången. (God förbjude!) Kag vet inte om jag ens är mogen nog att klara av ännu ett mf. Suck, ändå är jag ovilig att jstänga butiken utan att ens försöka.

Hur känner ni?
Kram

Bettan: ah vad jag blev upprörd när jag läste. Ok att det får ligga på forsk.nivå men han själv har en stor studie med lw heparin. Hur kan de skriva att "läkemedel som har testats utan vetenskapligt bevisad framgång är kortison, aspirin, heparin, immunglobulin och progesteron.
Det finns exempel på försök att dämpa avstötningsmekanismer mot graviditeten, men det finns inga vetenskapliga bevis för att sådana metoder fungerar." Alltså när jag sa till läkare utomlands att vi inte för ens ASA lätt i Sverige blir de väkdigt förvånade och säger att man sedan 70-talet har praktiserat blodförtunnande samt bpda östrogenoch prog att upprätthålla en graviditet. Jag är så trött på den svenska inställningen i det här området-att det inte är mening att stödja kroppen i det som jroppen inte fixar självt. Med sådan inställning så hade man aldrig använt IVF. Jag är fortfarande förbluffat att IVF är så allmänt accepterat trots att det ff ger knappt 30% chans att lyckas! Och nästan aldrig hör man något om biverkningar. Är det så bra för kroppen att nedregleras att överstimuleras, att plockas på ägg under morfium etc.... Under mina immuno behandlingar konsulterade jag en immunolog som sa att allt om jag vågar bli gravid så vågar jag ta alla immunosupresiva mediciner, ty graviditet i sig är en stor risk att ta. Så mina vänner jag föreslår att vi börjar bygga en lista med våra namn (allias), begandlingar, barn vi har fått och hur vi mår nu och skicka den till allmänhet och sjukhus runt om landet. Vi hade väl en sådan lista. Ska vi ta och uppdatera den?

Oh MellanD så tråkigt. Hoppas lillhjärta hämtar sig och ni med.

FruZzz, jag hoppas det blir en (frisk) trea för er. Lycka till!

Själv är jag rätt skraj. Sista månaden gav jag järnet: akupunktur, prednisolon, prog, klexan, folsyra, trombyl, levaxin. Äl kom på dag 14-perfekt!, men på nyårsafton testade jag minus. Ett par dagar innan det kändes som många gånger förr. Symptomen försvann över en natt och jag bara orkar inte kämpa igen. När man är 43,5 då är det dags att börja njuta av det man har. Jag undrade hur det skulle känas att gå igenom Bettans eller MellanD' s situation- självklart man överlever när man är där men ärligt hur mycket orkar man!? Det käns tomt att sluta hoppas och kämpa men jag är så lycklig att har fått en frisk underbar son. En annan sak är: hur lever man normallt? Äta allt, bry sig inte om tiden i cykeln, drycka kaffe, vin....jag har skuldkänsla fortfarande och någonstans inom mig så lever hoppet kvar men jag tar inte medicin i förväg igen....

Tack Krusbär. Ja tar inte illa vid, tvärtom. Det känns ju bara konstigt att sätta punkt. I 6 år har allting handlat om att få barn och nu när vi har vår världens finnaste son så vill man att tiden går saktare ty tiden för repris är passe ;-( . Hm