Efter upprepade mf-forts

Tummarna hjälpte!!! Vi har en 23 mm stor bebis i min mage! Såååå lättad och lycklig!

Superbra ung doktor som avslutade med att på ett väldigt  bra sätt säga att har det gått så här långt är det mycket ovanligt att det går fel. Gå nu hem och ta ut glädjen i förskott, köp bebiskläder! Och jag känner mig faktiskt rätt trygg nu, vi har kommit långt, alla missfall har ju varit tidigare än så här (även om ett MA märktes senare).
Jag har visst en lättblödande livmodertapp, det enda lite trista med det är att det ska tas cellprov (så får man nåt nytt att oroa sig för...). Men risken att det skulle vara nåt är ju liten.

Och vad är väl lite cancer när man har en levande bebis i magen?!!!

Nu ska jag förbereda skogsutflykt med min försummade dotter!

Läkaren idag tyckte absolut att jag skulle göra det, antar att det har med hur tappen såg ut att göra... Och jag läste att man kan göra det fram till vecka 15. Det där med fast relation var ju intressant, då borde det ju iaf inte vara någon risk att det är nåt fel på mig

Vad skönt Krusbär! Det är verkligen viktigt hur man bemöts, hur någon pratar med en är ju lika viktigt som vad de säger... Vilken vecka är du i nu? När blir det UL?

Så himla mycket värt att bli tagen på allvar! (HELT SJUKT att man inte alltid, eller iaf oftast, känner att man blir tagen på allvar inom sjukvården)
Jag är 10+2 idag enligt sista mens, men på VUL mätningarna har jag tappat några dagar. Har inte varit på inskrivning än, det blir inte förrän 10/10 (jag ringde sent...), UL blir 7/10. Så jag får hålla tummarna ett par veckor till för att jag får en vettig BM. Och att det går vägen tills dess förstås. Även om jag nu nästan förväntar mig att det ska gå, så finns den där, den gnagande oron.

Ja, det är KUB, men jag bryr mig inte så mycket om KUBandet så för mig är det UL som UL.

Jag kan inte heller ha mina byxor. Vi var ju tre veckor i USA precis innan jag blev gravid och de kilona plus gasig gravidmage och kanske liiite begynnande bebismage gör att jag  får ha gummiband i byxorna och låånga tröjor.
Kan dock snart inte ha jobbyxorna heller... På mitt jobb är det en del som vet, jag är inte så hemlighetsfull och när jag som annars äter kolhydratfritt sitter och frossar i mackor och pasta är det ju folk som undrar vad det är med mig. 
Annars har jag tänkt vänta till efter lyckat 12-veckors-UL med att berätta för alla. Och även dottern väntar vi med att berätta för. Hon har dock märkt att det är nåt med mig för hon frågar ofta "är du inte trött nu?" "är du inte sjuk mer, mamma?" Jag var ju tokförkyld ett par veckor i början samtidigt som jag mådde illa,  så då skyllde jag på att jag var sjuk, hon tror nog att jag fortfarande är det... Så för att hon ska förstå att jag inte är sjuk så ska vi berätta för henne oxå efter 12 veckor, även om det sen blir väldigt lång väntan för henne.

Krusbär; Jag tror absolut att trombylen kan motverka högt-hb-proppar. Den bryr sig liksom inte om vad propparna beror på! Jag har alltid oxå superduper-Hb, kanske bland annat därför vi behöver blodförtunnande för att behålla våra små?
Det gör kanske inte så mycket att de frågar på jobbet? Jag tycker att det brukar vara bra att folk vet, då kan man ju lätt säga till om man måste gå hem (som jag förra veckan när jag blödde). Missfallsrisken ökar ju inte för att folk vet, däremot är ju möjligheterna att få stöd av sin omgivning större om de vet. Så tänker jag, men vet att många tycker att det är jobbigt att behöva informera många om det går åt skogen.

Krusbär; Trombylen sänker inte Hb, blodet blir inte tunnare, det är bara ett uttryck. Trombyl minskar blodplättarnas förmåga att klumpa ihop sig (bilda proppar).

Jag har oxå mage redan. Känns sådär, det är ju nästan bara fett och gaser... Förra gången syntes det knappt på jobbet före vecka 25-30 (vi har rätt bylsiga kläder...). Lite orolig har jag varit sista dagarna, jag tror så mycket på det här nu så jag blir rädd för besvikelsen. 11 långa dagar till UL, typisk snubbla på mållinjen-rädsla (inte den verkliga mållinjen, men ett delmål). Har försökt lyssna med AS, både igår och för nån vecka sedan, men inte hittat nåt. Känns surt, förra gången hittade jag rätt tidigt (okej, inte så här tidigt). Hade varit så skönt att veta att fröet lever därinne.

Idun; vad jobbigt det låter! Jag hoppas att du vågar prova piller, jag skulle göra det. Särskilt om du redan har terapeuthjälp och det inte räcker. Tror dock att det allra bästa är kombinationen piller-terapi. Hoppas det hjälper dig snart!

Krusbär; jag köpte ett par mamma-byxor idag. Kände mig falsk falsk falsk... Men de är sköna

Ja, KUB är på fredag och ja, det är ju jävligt att vänta... Skitnervöst och jag har väl inte gjort det lättare att jag försökt lyssna med AS utan att hitta hjärtljud... Samtidigt känner jag fladder till och från, inbillar mig att det skulle kunna vara bebis, men det är kanske helt omöjligt att känna nåt i v 13?? Kanske tur att jag har en intensiv vecka framför mig på jobbet. När jag försöker tänka positivt tänker jag på hur vi på fredag ska berätta för lilla N att hon ska bli storasyster. Har ni några tips att drömma om?

Busfröet lever! Ligger och viftar på armar och ben och gör små svanhopp!!! Vi var sjukt nervösa, maken vågade inte titta på skärmen, jag vågade inte släppa den med blicken. Men jag såg direkt att liten rörde på sig!

Hjärta, magsäck, urinblåsa såg vi. Och att huvudet inte var tomt eller obefintligt (min näst största skräck efter missfallsskräcken...). Och KUB-siffran slutade på 1:10600. Det är ju helt sjukt att det går så här bra!

Ikväll ska vi berätta för den blivande storasystern, så spännande!