Party of five skrev 2010-03-30 19:04:11 följande:
Jag läste ett inlägg i den här tråden av en tjej som var adopterad från Colombia och som har ett starkt "minne" av ljudet från skor i en korridor som hon tror att kommer från när hon låg på BB som nyfödd. Och du gav ett väldigt bra svar på hennes inlägg. Min sak ligger på ett sätt ganska nära detta. Vill höra vad du tror om saken...Min man är adopterad, och hans början på livet startade så här: Hans mamma var 19 år, fick inte hålla honom för sin egen mor, pappan "okänd". Min man föddes 6 veckor för tidigt och tack vare att barnmorskan var vän till min mans adoptivföräldrar, har han fått veta ett par saker från förlossningen. Mamman hade skrikit "för den där ungen till helvetet!" när han kom ut. Hon hade aldrig hållit i honom och första tiden på sjukhuset låg han ensam i en kuvös. Hans adoptivföräldrar hämtade honom från BB när han var någon vecka gammal. Som barn hade han en ganska bra relation med sin adoptivmamma, men jättebra med sin adoptivmormor. Sin adoptivpappa hade han ganska dåligt förhållande med. Han har fått kontakt med sin biologiska mamma men hon vägrar säga vem hans riktiga pappa är. Nu har de ingen kontakt - mamman vill inte. Adoptivmamman har supit ihjäl sig efter ett olyckligt äktenskap och nu senaste åren har vi fått svaret på det - adoptivpappan är homosexuell. Min man har väldiga svårigheter att lita på folk. Jag är typ den enda. Har alltid haft problem med självkänslan. Han är en UNDERBAR man och pappa (vi har tre flickor) och nu har han en enorm önskan att få många barn och få starka blodsband (vi väntar nu nr 4). Enligt honom är hans nuvarande familj det enda bra han någonsin haft.Så till min fråga: kan hans första möte med livet ha fått honom att känna så här? Han tar ofta fram det här med att han nog blivit förbannad från första stund och därför har han fått en sådan mängd olycka över sig...
Det var jag som berättade att jag hade bott i Colombia och brukade besöka barnhem och barnsjukhus, för att titta till barn som väntade på att deras svenska adoptivföräldrar skulle komma och hämta dem.
Enligt mina kunskaper om bonding ( har studerat det här under 23 år) uppfattar nyfödda barn mycket mer än man tror, och alla intryck och känslor som barnet upplever då präntas in i det undermedvetna. Särskilt under de första 5 minuterna. Det är främst då man fattade de beslut om sig själv och omvärlden som blir till ”den personliga lagen”, vilken till stor del styr våra liv.
Den kan vara antingen positiv eller negativ, men tyvärr är den oftast negativ om man är född på sjukhus och blivit separerad från sin mamma, vilket de flesta av oss blev som är födda före mitten av 1970-talet, då man började med att låta barnet komma upp på mammas mage direkt. Fram till dess hade man börjat med att tvätta, väga, mäta och klä på barnet, för att efter en kort stund på mamman arm (i bästa fall) läggas in på barnsal , där man under hela BB-veckan fick ligga och skrika efter mamma mellan amningspassen, som var vart fjärde timme.. Så det skiljer sig egentligen ingenting mellan barn som skiljt från sin mamma direkt vid födseln och sen blivit adopterad, och barn som fått följa med sin biologiska mamma hem, eftersom vi alla fick ligga och längta efte mamma större delen av BB-tiden.
Inte förrän man blir medveten om sin personliga lag och kan sätta ord på de känslorna (som man upplevde som alldeles nyfödd) kan man börja jobba bort den personliga lagen (om den är negativ) , och affirmationer är då ett mycket kraftfullt och effektivt redskap. . Om barnet .tex. upplevde sig oförstådd, eftersom dess primära behov inte blev tillfredställda, kan det ha fattat beslutet ”människor förstår mig inte”, eller ”människor gör mig illa”, ”kvinnor gör mig illa” (om det är en barnmorska eller sköterska) eller ”män gör mig illa” om det är en manlig läkare” , . ” kärlek är ouppnåelig” , eftersom man upplever mamma som kärlek men inte får komma till henne utan måste ligga på barnsalen och längta.
Men barn som får komma i mamma famn direkt och bonda ostört med henne har naturligtvis en väldigt positiv personligt lag: "jag är värd kärlek", "människor förstår mig", "människor vill mig väl", "jag får alla mina behov tillfredställda", "livet är härligt", o.sv.
Du fick mig faktiskt medveten om vad jag behöver jobba med nu. Efter att jag återupplevde min egen födelse under frigörande andning och fick tag i min personliga lag, som är/var ”människor förstår mig inte”, eftersom den där känslokalla barnmorskan behandlade mig som ett köttstycke utan känslor. Men nu gick det upp för mig att det faktiskt fortfarande är just den här barnmorskan som spökar, eftersom de flesta andra människor numera förstår mig. Så nu blir min nya affirmation ”barnmorskor förstår mig”. Så! Tack för att du gjorde mig uppmärksam på det!! Kanske det då kommer gå lättare att nå ut med mitt budskap till förlossningspersonal???
Jag skulle naturligtvis behöva förklara det här mycket mer noggrant och utförligt , vilket skulle kräva massor av tid och spaltmeter. Men visst förstår ni mig väl ändå?