Slå sitt barn på fingrarna?

Kanske inte bästa uppfostringssättet, men hellre en knäpp på fingrarna en gång än att ungen gör sig väldigt illa eller försätter hela familjen för livsfara  (typ pilla på farliga saker som uttag, knivar, spisknappar o.s.v.) Barsäkring i all ära, men barn lyckas ibland ändå...

Men då gäller det juatt man aldrig använder det annars. Knäpper man barnen på fingrarna hela tiden så fort det gör något det inte får är risken rätt stor att barnet tappar respekten för dig...

För att sätta det i ett annat perspektiv.

Ett barn spruinger rakt ut i vägen. Mamma står kvar ocg säger lugnt och stilla att så får man inte göra (för att ta ett hårt tag i barnets arn och dra tillbaka det skulle vara likvärdigt med att aga barnet).

På vilket sätt lär sig barnet att inte springa ut i vägen när mamma och pappa inte ser?

Så som jag ser det, ibland kan det vara befogat att vara hård, men med det sagt menar jag knappast att en knäpp på fingrarna eller att ta tag hårt i barnets arm är mer rätt än andra metoder.

Jag resonerar likadant och därmed så har jag svårt att anse att en knäpp på fingrarna alltid är likställt med aga.

Det beror ju på varför man ger den knäppen på fingrarna, precis om att det beror på varför man tar tag i barnet.

Kan man inte?

Att kasta ifrån sig kniven (som i sig är rätt farligt) då sonens barnhänder i en hastighet av 100 km i timmen plötsliga låg på skärbrädan för att lugnt och stilla lyfta bort sonen (igen) och förklara (igen) funkade inget vidare...En knäpp på fingrarna så gjorde han det inte igen.

Jag tycker inte att en knäpp på fingrarna är ett bra sätt att uppfostra på. Men jag tänker inte hymla med att det faktiskt fungerar bra om man gör det extremt sällan.

Efter det resonemanget borde även ett hårt tag i armen ses som aga även om det görs i syfte att rädda barnet ifrån att skada sig.

För jag är väldigt säker på att barnet upplever just rädsla, smärta, kränkning och förnedring när man gör det.

Samma sak gäller när en förälder tillrättavisar barnet "inför andra". Det borde isåfall kunna klassas som psykisk misshandel.

Jag är absolut inte ute efter att försvara fingerknäppningar, jag tycker som sagt att det fins mycket bättre sätt att tillrättavisa på. Men i mina ögon är det dubbelmoral att tillåta det ena men inte det andra om alternativen i slutändan innebär samma sak.

Jag ser det inte som en bestraffning över att barnet hade händerna på fel ställe.
I mina ögon var det att skydda barnet ifrån att skära sig.

Man skulle ju isåfall lika gärna kunna säga att det hårda taget i barnets arm och ryckandet i det var en bestraffning för att barnet var på fel ställe (vägen).

I mina ögon är alternativen likställda och om det är rätt eller fel är det situationen som avgör.

Men vad är det då man ska utgå ifrån när man ska avgöra om något är rätt eller fel?
Barnets upplevelse av det, orsaken bakom eller själva handlingen?

Och hur menar du egentligen med oavsiktligt? Visst är det väl en naturlig reaktion att ta tag och dra. Men man är ju knappast som förälder omedveten om att det gör ont på barnet när man gör det...

Och hur man förklarar att man knäppt barnet på fingrarna. Tja, "det var inte meningen att gör att du fick ont, förlåt, men du lyssnade inte och det gör mer ont att skära sig (eller vad det nu gäller). Det är bättre att du får ont för att mamma knäppt dig på fingrarna än att du får ont av kniven".
Varför skulle det vara svårare att be om ursäkt för att det är en knäpp på fingrarna det gäller. Det är väl samma ord man ska använda sig av?

Men åter igen.
Jag förespråkar inte "fysiska tillrättavisningar". Jag har bara svårt det dubbelmoralen att det ena är ok men inte det andra. Speciellt då både utgångspunkt och barnets uppleelse av det är exakt samma sak.

Det är alltså orsaken bakom handlingen som är själva huvudpunkten?

Om jag knäpper sonen på fingrarna för att han inte skära sig på kniven så gör jag det för att han inte ska skada sig = av kärlek.

Och om en mamma deller pappa då knäpper sitt barn på fingrarna EN gång (efter att gång på gång på gång gjort allt annat) för att det inte ska skära sig...är då avsikten verkligen likställd med att vara ute efter att uppfostra.

Bara för att tydliggöra. Vi har inga problem med fingande barn utan jag har tagit upp det som exempel. Sonen är numera 3 år och går att resonera med.

Men i fallet med barn som springer ut i vägen...det finns många sätt som innebär att man slipper ta tag i barnet där också.
Se till att det sitter i vagnen, hålla det i handen/armen hela tiden, ha sele, inte vara i närheten an vägen alls, se till att det finns högt staket o.s.v.

Jag tycker att det totalt ointressant att diskutera tillvägagångssätt, för oavsett hur man än gör så kan man göra det bättre.