Slå sitt barn på fingrarna?

Förunderligt hur fantastiska föräldrar är då de använder sin idérikedom då de söker finna lösningar för hur de ska få barn till att sova, äta, leka, vila och vara själva. Men när det kommer till uppfostran, då tryter orken, fantasin och hela den mänskliga kompetensen.

Var får du det ifrån? Det ENDA jag är ute efter är att få fram att det inte är någon skillnad på att slå på fingrarna och att ta hårt i armen. Båda sakerna är lika illa i mina ögon och bör inte göras alls. Men jag kan inte förneka att det faktiskt kan finnas undantagssituationer där reaktionen kan accepteras (och t.o.m. göra mer nytta än skada) även om det är fel. Men att sitta och diskutera enstaka situationer är jag inte intresserad av, jag har viktigare saker att göra. Jag ha INGENSTANS försökt rättfärdiga de misstag jag själv gjort när det kommer till fingerknäppningar (som går att räkna på en hand). Jag har däremot försökt ge en förklaring att det faktiskt kan brista ibland och bara diskutera rent allmänt kring det, men en förklaring ska inte blandas ihop med ett ursäktande eller ett rättfärdigande och alla mina exempel är inte dragna ur min egna verklighet. Jag är människa nog att erkänna att det brustit för mig några enstaka gånger (men jag kanske bör påpeka att jag, de gånger det brustit, inte heller har mått bra, varit stressad, trött och varit helt ur balans...). Jag diskutera gärna, men jag ska inte behöva försvara mig för åsikter jag inte har!

Ok, sitter ett knytnävsslag som en reflex bör man jobba med det. Personlig utveckling på ena eller andra sättet. Då har man varit med om saker som de flesta inte varit med om.  De flesta får inte reflexen - knytnävsslag - när de bli rädda och arga. Speciellt inte mot ett barn. Inte heller slå på fingrarna. Då har man troligen själv blivit slagen på fingrarna som liten. Den sunda reflexen är det som får undan ungen från faran. Ofta att fysiskt knuffa undan, rycka tag, bära upp eller något. Minns själv en gång när jag hade en tvååring som var för långt ifrån mig. Barnet började springa i motsatt riktning från mig, mot en väg. Jag remmade efter. Det kommer en bil på vägen. Läget ändras till ultrarapid - bokstavligt talat. Jag inser att jag inte hinner. Så jag sätter mig ner på huk och ropar på barnet. Barnet trodde det var en lek anade jag instinktivt. Barnet vänder och kommer mot mig istället. Hade en kompis med mig som blev rejält chockad. Stod där jag stått från början och fick hjärtat i halsgropen när jag satt mig ner. Dåligt exempel här då alternativet knuffa eller rycka för hårt inte fanns, men ändå. Reflexen är jag mkt nöjd med. Såhär i efterhand.