Vi är psykiskt mobbade

Jag tycker ärligt talat ett års utredning låter jättelångt men det är kanske vi som är bortskämda?!

Nåja, jag har i alla fall läst alla dina trådar här och det som bekymrar mig är att hemutredningen pågått i ett år och du först för någon vecka sedan (enligt vad du skrev här) verkade inse att det krävs en del kunskaper och insikter i det speciella med adoption för att få medgivande (därav den obligatoriska kursen). Det känns också, återigen utifrån dina inlägg här, som att din fru är väldigt passiv i den här processen och då förstår jag att utredarna undrar om hon förstått (pga språk eller annan orsak) vad allt handlar om. Om hon vill adoptera helt enkelt. 
Efter två adoptioner vet jag också att adoption inte alltid är en dans på rosor. Varken processen eller att faktiskt få ett "främmande" barn man ska växa samman med. Man måste själv ha en bra och stabil ingång i det hela tror jag. Har ni varit igenom mycket annat (och det verkar ni onekligen varit) så kanske ni faktiskt inte är starka nog att göra detta just nu.  Kanske utredarna har rätt, kanske är det för tätt inpå allt annat som hänt i er liv.

Jag hade nog pausat det hela. Sagt till utredarna att ni vill läsa mer, gå fler kurser, återhämta er och sen tagit upp det om ett år eller så. Om ni får avslag kommer det synas i era papper även om ni sen överklagar och får rätt och ni kommer få svårt att bli godkända i något land. Det samma gäller om er hemutredning är negativt skriven.