"Inget är som väntans tider..." Bahumbug!

Det gick käpprätt åt h-lvete... precis som jag faktiskt trott. Hjärnan och kroppen spelar mig spratt hela tiden och så fort sköterskan ringde om provet hörde jag på hennes sätt att hälsa att det var negativt. Nu sitter vi och överväger om det är någon mening med att åka och göra ett försök till eller om vi ska gilla läget bara. Jag har alltid varit inställd på ett barnlöst liv och definitivt efter att jag steriliserade mig, men min man vill hemskt gärna ha barn så det får bli upp till honom. Vill han så åker jag igen, säger han att han inte klarar fler försök psykiskt så blir det inte fler försök.

Jag har flera ärftliga sjukdomar, framför allt en, som jag inte vill sprida vidare till någon.

Ja, men jag tror att allt man gör för att "manipulera" med embryona kan skada och vill inte använda egna ägg. För mig är det embryodonation eller inget som gäller. Blir det inget barn på det viset är jag helt okej med ett liv utan barn.