Septemberbarn 2009 DEL 3
i fredags hade vi begravning av min farmor, n-j skötte sig riktigt bra i kyrkan, han sov länge just innan kyrkan så det blev bra flyt. vid maten i församlingshemmet höll han hov, satt vid änden av ena långbordet och spexade, lättade upp stämningen. Själv var jag helt knäckt, av sömnbrist, stress och sorg. när vi kom hem hade p-n köpt morsdagsblommor till mig, det var uppmuntrande.
det här med pappor som är borta mkt, det kräver egentligen en del av båda föräldrarna, alltså när dom väl är hemma så måste dom ju avlasta. när p-n har varit borta några nätter då är det han som får ta nätterna när han kommer hem. det har han inget emot såklart, för han har ju saknat oss och han har ju fått sova på nätterna. den enda riktigt jobbiga tiden för oss är vintern då han är borta mkt, men då också jobbar i princip dygnet runt så då kan jag ju inte kräva avlastning på samma sätt, men då får man prioritera bort det mesta andra, då är det jobb och sömn som gäller i princip, hehe. men, får oss blir det bättre när n-j blir större, då kan jag och han följa med, och då behöver vi inte vara så mkt ifrån varandra.
men jag förstår alla andra kvinnor som måste vara mkt ensamma med sina barn, och det är ju inte lättare för att man har fler barn, det är mkt ansvar och mkt med det praktiska.
vi fick klartecken av läkaren att n-j kan åka till fjälls i sommar, gud så skönt, då får jag o pojken följa med o så behöver vi inte vara ifrån varandra så länge då iaf! får ju hoppas o be för att det inte ska bli någon ändring på situationen nu bara.
Och så maken då, som sitter där som ett mähä och knappt öppnar käften. Har insett att det förmodligen kommer att vara så här för alltid. De lägger näsan i blöt vad gäller allt och jag är så himla trött på det. Vår förestående flytt har de oxå lagt sig i. Ska det behöva sluta i skilsmässa för att maken inte säger ifrån?! BLÄ.
Är på så dåligt humör så jag ska lägga mig tidigt ikväll och läsa. Maken får nog sova på soffan...