Hur vanligt är det att ni använder ordet halvsyskon hemma?

Att poängtera för ett barn att "ni är bara halvsyskon" vore för mej att reducera det barnet till något mindre viktigt än ett helsyskon. Alltså att bonusbarnet blir avvikande och ert gemensamma barn blir normen, det riktiga, det hela.

Usch, det låter inte alls som någon trevlig tillvaro för ditt bonusbarn när han är hos er :(
Även om han är oviktig för dej så är han det allra största och viktigaste i sin fars liv, tillsammans med ert gemensamma barn, hoppas jag. Om inte, borde han skyddas från att vara hos er överhuvudtaget. Och vadå bor inte här, han verkar ju vara hos er lika mycket som hos sin mamma? Vad är du för nåt, elaka styvmodern från Askungen eller vad? Vet din man om hur du ser på hans barn? Vet barnets mamma?

Men vad tycker din sambo då? Han har två barn, anser inte han att de är syskon???

Jag väntar mitt tredje barn. Hon kommer att växa upp med sina två halvsyskon, jag kommer att göra allt för att de aldrig ska känna sig som något annat än just syskon.

Mycket väl talat!!!!

Antar att du själv inte har några halvsyskon för då skulle du förstå att de syskon man växer upp tillsammans med är just syskon? Jag har vuxit upp med en syster och en bror som har en annan pappa än jag, vore ytterst märkligt att inte få kalla dem för syskon, vi har samma mamma och har vuxit upp som vilka syskon som helst. Ska jag förklara våra familjeförhållanden för någon så säger jag att vi har olika pappor, men inom hemmets väggar är vi inte halva.

Om det var du som hade ett barn sedan innan och inte din sambo, skulle du då vara lika noga med att poängtera inför dina båda barn att de inte är syskon??

Och det där med att lägga värderingar i ordet halvsyskon, visst görs det det? Läs bara "Rightbackatyou´s" inlägg där hon säger att sambons barn sedan tidigare är mindre viktigt i familjen, om ens viktigt alls..."

Får mej att vilja ta till en himla massa fula ord...

Anna Olssons ord försvann visst, det som står här ovan är naturligtvis mina ord, om nu någon inte förstod det ;)

Du pratar om att inte lägga värderingar i ord men du säger samtidigt att det är ett misslyckande att ha barn utanför kärnfamiljen. Ja förvisso kan det kännas så, men skilsmässor och nya familjekonstellationer kan också vara en gåva och ett lyft för alla inblandade. 

Jag vet vad ett halvsyskon innebär, för mej handlar hela diskussionen om vilka värderingar man lägger i orden inför barnen, de egna och sambons. Något för dej att fundera på kanske?

Sen så spelar det väl ingen roll vad du vill och inte, förmodligen fick du lov att acceptera att dina barn skulle bo växelvis om pappan insisterade. Och när du antar att de barnen har två halva hem, så skulle jag vilja påstå att det är fullt möjligt för dem att ha två HELA hem, det har mina barn idag. Före skilsmässan vet jag inte om de hade ett helt hem ens :(
De är dessutom trygga och glada och inte det minsta "osäkra i hjärtat". Om en månad föds deras HALVsyster, de är nyfikna och förväntansfulla över att få en liten syster och de har dessutom fyra lyckliga vuxna människor som värnar om dem. Försökte förklara det där med halv- och helsyskon för 11-åringen, men han dissade mej helt. Halvsyskon tyckte han var styvsyskonet som bor i södra Sverige och som han bara träffat en gång. De han bor med är syskon, punkt slut. Och jag kan inte annat än instämma :)

Ingen gifter sig väl och skaffar barn med tanken att en dag bryta upp äktenskapet och tvingas flytta sina barn mellan två hem? Naturligtvis är det en tragedi för samtliga i familjen när man väl inser att det inte fungerar längre. Men ibland har man inget val och det behöver inte per automatik innebära en katastrof, det var det jag ville säga. Mitt äldsta barn har bestämt själv efter ett års växelvis boende att sova endast hos sin pappa, då hon är less på att flytta sina grejor. Men vi bor i husen intill varandra så det innebär ingen katastrof för mej och lägger ingen prestige i det...jag är alltså inte den fullblodsegoist som du försökte göra mej till i ditt inlägg ovan. Vad du menar med "två olika statusområden" vet jag inte, du får utveckla det om du vill eller låta bli...

Ja, hur min elvaåring kan få ordet styvsyskon till att bli halvsyskon det vet inte jag, men trots skilsmässa, otrygghet och två halva hem som du säger så har han uppenbarligen aldrig funderat över halva och hela syskon...och när han nu gjorde det så kom han fram till att har man gemensam förälder så är man syskon, annars så är man halvsyskon. Ordet STYV är väl inget som säger en elvaåring särskilt mycket i detta sammanhang gissar jag...jag har av olika skäl behållit barnens pappas efternamn och sonen tyckte till en början att det oerhört konstigt att den lilla bebisen kommer att få min nuvarande sambos efternamn och inte samma som han själv, tills jag förklarade att det skulle kännas lite knepigt för alla inblandade om lillasyster fick hans pappas namn och inte sin egen fars...men inte ens detta var alldeles självklart för min son ( och joo, han är en mycket intelligent gosse om du nu betvivlar detta). Detta tycker jag säger en hel del om hur barn ser på detta med syskon. Man är syskon eller så är man det inte. Svårare än så är det inte.

Till sist vill jag fråga dej om du växte upp tillsammans med ditt halvsyskon och om du i såfall kände att det var stor skillnad på din relation till det och till det "hela" syskonet?

Nej, min son hade uppenbarligen inte funderat på detta förrän jag rörde till det för honom genom att oombedd vilja förklara att det nya syskonet rent formellt blir ett halvsyskon. Dumt gjort av mej, men ibland begår man ju som förälder misstaget att förklara saker för barn trots att de inte frågar.

Sen så tycker jag att ditt resonemang och din argumentation stundtals är så konstigt att jag faktiskt inte vet vad jag ska svara dej längre. Det du säger är ungefär som att envisas med att en tomat är en tomat och inte en grönsak.
Din sambos barn är förvisso halvsyskon, men lik förbannat så är de även syskon!

Och sen om du ursäktar så tänker jag anta att om du vuxit upp i samma hem som ditt halvsyskon så hade du kanske haft en annan syn på det hela. Dessutom skiljer du inte heller på känslor och gener för då skulle du inte haft så stort behov av att korrigera ditt bonusbarn när det kallar sig bror till ditt barn. Antar jag ;)

Ja eller hur, vad fånigt det skulle bli med föräldrar som går omkring och skäller: NEJ HAR JAG JU SAGT, du får inte ropa på "syrran", det är din adoptivsyster!!!!