Hur vanligt är det att ni använder ordet halvsyskon hemma?

Men vad tycker din sambo då? Han har två barn, anser inte han att de är syskon???Jag väntar mitt tredje barn. Hon kommer att växa upp med sina två halvsyskon, jag kommer att göra allt för att de aldrig ska känna sig som något annat än just syskon.

Antar att du själv inte har några halvsyskon för då skulle du förstå att de syskon man växer upp tillsammans med är just syskon? Jag har vuxit upp med en syster och en bror som har en annan pappa än jag, vore ytterst märkligt att inte få kalla dem för syskon, vi har samma mamma och har vuxit upp som vilka syskon som helst. Ska jag förklara våra familjeförhållanden för någon så säger jag att vi har olika pappor, men inom hemmets väggar är vi inte halva.Om det var du som hade ett barn sedan innan och inte din sambo, skulle du då vara lika noga med att poängtera inför dina båda barn att de inte är syskon??Och det där med att lägga värderingar i ordet halvsyskon, visst görs det det? Läs bara "Rightbackatyou´s" inlägg där hon säger att sambons barn sedan tidigare är mindre viktigt i familjen, om ens viktigt alls..." Får mej att vilja ta till en himla massa fula ord...

Du pratar om att inte lägga värderingar i ord men du säger samtidigt att det är ett misslyckande att ha barn utanför kärnfamiljen. Ja förvisso kan det kännas så, men skilsmässor och nya familjekonstellationer kan också vara en gåva och ett lyft för alla inblandade. Jag vet vad ett halvsyskon innebär, för mej handlar hela diskussionen om vilka värderingar man lägger i orden inför barnen, de egna och sambons. Något för dej att fundera på kanske?Sen så spelar det väl ingen roll vad du vill och inte, förmodligen fick du lov att acceptera att dina barn skulle bo växelvis om pappan insisterade. Och när du antar att de barnen har två halva hem, så skulle jag vilja påstå att det är fullt möjligt för dem att ha två HELA hem, det har mina barn idag. Före skilsmässan vet jag inte om de hade ett helt hem ens :( De är dessutom trygga och glada och inte det minsta "osäkra i hjärtat". Om en månad föds deras HALVsyster, de är nyfikna och förväntansfulla över att få en liten syster och de har dessutom fyra lyckliga vuxna människor som värnar om dem. Försökte förklara det där med halv- och helsyskon för 11-åringen, men han dissade mej helt. Halvsyskon tyckte han var styvsyskonet som bor i södra Sverige och som han bara träffat en gång. De han bor med är syskon, punkt slut. Och jag kan inte annat än instämma :)

Jag vet inte, men du verkar missa en del av det man skriver, eller bara plocka ut den del som inte passar in hur du känner/tänker/tyckermen jag skrev i ett tidigare inlägg"Jag anser att har man valt att bilda familj med någon som redan har barn så finns det inte "mitt barn, ditt barn och vårat barn" Även om man självklart inte har samma känslomässiga band till bonusbarnen som sitt eget, och troligtvis prioriterar sitt egna barn högre på listan."jag har aldrig någonsin påstått att jag skulle sätta mitt bonusbarn framför mitt eget, jag menar mest att jag inte behöver upplysa henne om den saken. HON behöver inte veta att hon inte är nr. 1 på min prioriteringslista, och genom att påpeka att hon är ett halvsyskon så anser JAG (min egna personliga åsikt, som jag försöker framför) att jag upplyser henne om detta. Jag skulle alltså bidrar till "hennes rotlöshet" som du så fint kallar det. Hon är nog tillräckligt rotlös ändå, utan att behöva höra att hon inte "räknas till familjen på riktigt, eftersom hon är här bara på halvtid"För övrigt, som sant skilsmässobarn sedan 10 månaders ålder, anser jag att det är bättre att ha två "halva hem" än ett "helt hem" där föräldrarna bråkar, eller ännu värre inte pratar med varandra för att de är rädd för att bråka!och jag har aldrig någonsin känt mig rotlös. - fast jag vet ju å andra sidan inte om något annat sätt att växa upp på heller.

Ingen gifter sig väl och skaffar barn med tanken att en dag bryta upp äktenskapet och tvingas flytta sina barn mellan två hem? Naturligtvis är det en tragedi för samtliga i familjen när man väl inser att det inte fungerar längre. Men ibland har man inget val och det behöver inte per automatik innebära en katastrof, det var det jag ville säga. Mitt äldsta barn har bestämt själv efter ett års växelvis boende att sova endast hos sin pappa, då hon är less på att flytta sina grejor. Men vi bor i husen intill varandra så det innebär ingen katastrof för mej och lägger ingen prestige i det...jag är alltså inte den fullblodsegoist som du försökte göra mej till i ditt inlägg ovan. Vad du menar med "två olika statusområden" vet jag inte, du får utveckla det om du vill eller låta bli...Ja, hur min elvaåring kan få ordet styvsyskon till att bli halvsyskon det vet inte jag, men trots skilsmässa, otrygghet och två halva hem som du säger så har han uppenbarligen aldrig funderat över halva och hela syskon...och när han nu gjorde det så kom han fram till att har man gemensam förälder så är man syskon, annars så är man halvsyskon. Ordet STYV är väl inget som säger en elvaåring särskilt mycket i detta sammanhang gissar jag...jag har av olika skäl behållit barnens pappas efternamn och sonen tyckte till en början att det oerhört konstigt att den lilla bebisen kommer att få min nuvarande sambos efternamn och inte samma som han själv, tills jag förklarade att det skulle kännas lite knepigt för alla inblandade om lillasyster fick hans pappas namn och inte sin egen fars...men inte ens detta var alldeles självklart för min son ( och joo, han är en mycket intelligent gosse om du nu betvivlar detta). Detta tycker jag säger en hel del om hur barn ser på detta med syskon. Man är syskon eller så är man det inte. Svårare än så är det inte.Till sist vill jag fråga dej om du växte upp tillsammans med ditt halvsyskon och om du i såfall kände att det var stor skillnad på din relation till det och till det "hela" syskonet?

Nej, faktiskt inte. Här är de systrar. För de är mig veterligen hela människor, hela individer och inte halva. Rent juridiskt  har de samma rättigheter/skyldigheter som helsyskon också gällande pappas o mina egendomar. Har vi sett till. (förutom den obligatoriska laglotten då) Hel/halvdiskussionen låter för mig som rasbiologin på 30-talet. Trodde vi kommit längre.

Ja eller hur, vad fånigt det skulle bli med föräldrar som går omkring och skäller: NEJ HAR JAG JU SAGT, du får inte ropa på "syrran", det är din adoptivsyster!!!!

Du behöver inte längre vara övertygad om att två hela hem inte existerar, för det är precis vad jag hade under min uppväxt. Däremot inga varannanveckahem. Båda mina hem (i olika statusområden och boendeformer) var mitt hem. Inte mammas hem och pappas hem där jag fick vistas enligt något schema mina föräldrar gjort upp, utan hem, där jag bodde.    Jag har förresten fyra syskon. Ett av dem har samma föräldrar som jag. 

Jadu, förutom den lagliga laglotten (som skiljer mellan barnen) har alla barnen samma arvsrätt från mig och sin pappa.  Min sambo ärver det gemensamma boendet och sakerna utanför har vi sett till att båda står på (ex bilen). Men det spelar ingen roll i för sig eftersom vi snart är gifta. Så vi har ganska skyddat bo.. Oroa dig inte. Men det krävs en duktig jurist för att få det bra skrivet. Det enda som särkullbarnet kan kräva ut är sin laglott om testamenten finns men laglotten faller även ut till de andra barnen. Dock gäller det bara det som sambolagen innefattar. Resten måste man se till. Även försäkringar och dyl kan man ordna att sambon är den som ärver. Så, läs på juridiken lite. Det du säger gäller bara om man inte skrivit något testamente, men har man skrivit så kan man skydda varandra ganska gott. Och ja, jag trodde att man kommit längre idag än att behöva diskutera blodsband. För vem spelar det roll? Inte våra barn i alla fall. Att hålla på att särskilja syskon som lever i en och samma familj beroende på vem som är pappa eller mamma tycker jag är lägga energi på onödigt tjafs.  Och jag har i lagens mening halvsyskon också, men vi lever som helsyskon och har vuxit upp tillsammans så jag tänker aldrig på att vi är #halva syskon#. Svammel! Hur blir det för de som adopterats var för sig till samma familj? De är ju inte syskon, fast lever som sådana? Hur ska vi benämna det?

Håller med! Antingen tar man hela paketet eller så tar man det inte alls. Kan man inte ta hela paketet helhjärtat tar man det heller inte. Herregud, vuxna människor i sandlådan är det värsta jag vet. Småaktigt.