Jag är inte lycklig. Är det här livet?
Jag kom just hem från semester i ett annat land och nu börjar jag få ångest. Jag har inte haft panikångest på säkert 15 år men nu är det nära och det gör mig förstås ännu mer stressad.
Jag inser att jag inte är lycklig i min tillvaro. Det slår mig med full kraft nu när jag är hemma igen. Det här handlar inte om semesterromantik utan om att jag förtränger att jag är olycklig när vardagen rullar på men när jag ser den utifrån får jag nästan panik.
Det har kännts tabu för mig att tänka så eftersom jag tänker att barnet borde räcka för mig. Jag är verkligen överlycklig över mitt barn, h*n är underbar på alla sätt, men nu när h*n inte är en bebis längre blir det så tydligt att jag har pausat mitt eget liv.
Jag har många fina vänner och kolleger men jag trivs inte med mitt jobb. Jag är överkvalificerad och känner mig understimulerad men har ingen större chans att få jobb inom det arbete jag utbildat mig till.
Jag vill vidareutbilda mig och vet vilken kurs jag skulle kunna gå men jag kan inte få mer studielån och eftersom jag är helt ensamstående så kan jag inte jobba kvällar och helger.
Jag hade en akademisk karriär tidigare men jag fick lägga ner den när pappan till barnet spårade ur och jag blev ensam.
Jag har nästan ingen tid för mig själv och när jag har det måste jag stressa tillbaka till barnvakten.
Nästan alla relationer har slutat illa och jag känner mig så bränd att jag inte vill försöka igen. Jag har vant mig vid ensamheten men ibland gör det ont när jag ser förälskade par.
Jag kommer inte att få fler barn eftersom jag närmar mig 40 och det är en sorg för mig. Jag undrar ibland hur det hade varit att leva i en stor familj men jag kommer aldrig att få uppleva det.
Jag känner mig otacksam eftersom jag har bra människor omkring mig men de finns ju inte här på kvällar och nätter när ångesten kommer. Jag vill inte leva så här. Jag och barnet hade underbara dagar på semestern men hemma blir jag en sur och trött mamma igen. Vi gör förstås mycket här också och sitter sällan hemma men det är mer för barnets skull.
Jag bodde utomlands tidigare och egentligen drömmer jag om att flytta tillbaka dit men det kanske pappan sätter stopp för (tro mig, barnet har det bättre utan honom). Jag har en dröm om vad jag skulle vilja jobba med där och det är inte helt orealistiskt. Fast jag får också dåligt samvete när jag tänker på att barnet skulle sakna min familj och tvärtom.
Det känns som om jag har sumpat allt och sitter fast. Jag håller skenet uppe och säger att allt är bra men det är det inte. Det känns som om jag sakta dör inombords, den person jag en gång var är borta.
Ska livet vara så här? Ska man bara nöja sig fast man inte är lycklig?
