Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det handlar inte om det. Du måste skilja på de som "bara" har dålig självkänsla och därför inte tycker de förtjänar en partner, och de som har större problem som borderline. En del av det jag säger är för din skull, men jag vet också hur hårt det tar på mig själv att gå in i en relation och misslyckas igen. Och flippa ut igen. Och se hur jag skadar den andra personen. Detta är något jag måste bära med mig sedan. Att jag varit så hemsk mot en annan person. Det får mig att må sämre. Jag träffade en underbar kille, jag sa som det var till honom. Jag har dessa problemen, kommer du klara det. Han sa ja. Jag krossade honom... Han har själv fått problem med relationer nu pga mig.Jag anser att man ska fixa sina egna problem först innan man ger sig in i en relation. För bådas skull. För även om jag älskar killen, jag är inte lycklig med honom. Jag KAN inte vara lycklig i ett förhållande.  Nu vet jag inte ens om jag kommer få denna diagnos, eller om din partner kanske kan ha den. Men borderline är en personlighetsstörning. Det går inte att bara "kliva ur martyrskapet", så jag besparar mig gärna från Mia Törnblom-klicheer.Jag har inte lämnat för att jag tyckt synd om mig själv, eller ens för att rädda killen. Jag har lämnat för att jag inte stod ut med personen jag var i relationerna. Att ständigt agera som en galning, känna en massa ångest och inte veta vad jag gör. För det är inget som automatiskt blir bättre med tiden, trots att jag försöker stå ut. Tvärtom blir känslorna i mig bara värre och värre för varje dag som jag är med personen.Jag har också varit på andra sidan, träffade en kille som faktiskt hade exakt samma problem som mig. Det är först då jag insåg hur otroligt jobbigt det var att leva med någon som har dessa problem. Jag trodde att jag kunde få det att fungera, dels för att jag själv vet hur jag tänker och agerar, och dels för att jag är väldigt påläst inom psykiatri. Men man kan INTE fixa sin partner när problemet är på denna nivå. Du lurar dig själv om du tror det.Jag förstår om du vill fortsätta kämpa, jag gav dig bara min syn på saken, då jag är rädd att du kommer ångra dig i slutändan.

Ja var tillsammans med en tjej med dessa problem! Till Alla Killer o Tjejer!AKTA ER FÖR DESSA PERSONER! Som någon sa så tänker dom bara på sig själv och känner ingen som helst empati alls! vilket resluterat till att jag vart pappa nyligen mot min vilja och mamman vill inte att jag ska ha med barnet att göra alls, fast jag aldrig gjort henne illa.

Absolut, men det krävs ju att man har insikt i sina problem på förhand då. Och det är inte alltid man har det, speciellt inte när man som jag trott att alla andra fungerat likadant som mig, att det var normalt att vara så trasig. Jag är lite negativ nu, men jag tror aldrig att man kan bli helt normal efter att ha mått så här hela sitt liv. Man kan bli bättre, absolut, men normal vet jag inte... Men jag hoppas såklart att jag har fel.

Jag tycker att relationen till barnen INTE präglas av separationsångest på samma sätt som andra relationer. Det finns ingen anledning till att ge upp tanken om barn bara för att man har borderline. Dels för att den "diagnosen" inte behöver vara lvislång, det är något man kan ta sig ur och dels för att man kan få massor av hjälp med anknytningen.Oavsett, jag fick med mitt andra barn hjälp från BUP redan under graviditeten. Vi jobbade på anknytningen, sedan kom de direkt upp på BB och hjälpte med anknytningen. Jag läste på mycket om anknytning, och försökte GÖRA annorlunda och bortse från känslan. På detta sätt blev mitt andra barn tryggare än mitt första. Det finns ALLTID hjälp som kan göra skillnad, men det gäller att hitta den hjälpen. Det som inte hjälper en som mamma är kommentarer "du är mamma och vet bäst" - för det är ju precis det som är problemet. Bättre är att visa HUR en bra mamma gör. Då kan man själv göra likadant, och när man ser att det fungerar kan man ta till sig färdigheten. Det viktigaste är att kräva SCID-II för diagnos, sedan terapi riktat direkt till borderlinepatienter (DBT, MBT).

Det jag tycker man ska göra är att ta avstånd från ALLT och ALLA som någonsin gjort en illa. Det blir en ensam början, men man märker att alla de som faktiskt bryr sig om en, men som bara gjort ett msstag enligt sig själva, de kommer tillbaka. Man vinner inget på att ha negativ energi runtomkring sig. Du måste bestämma dig för att göra ditt liv bra. Så länge man stretar emot lycka så kommer den inte komma. Iaf var det så för mig.

Jag tänker att när jag kapade banden med alla människor som utnyttjat mig, sårat mig eller lämnat mig, så växte min självkänsla för att jag slapp påminnas om hur lite de respekterade mig. Det är skillnad på att kapa banden med folk och att vara elak mot de. Jag har inte bett folk dra åt helvete och dö, utan bara rent av slutat höra av mig osv. Till några har jag sagt att jag inte vill ha relationer som jag vet för mig är destruktiva. Alla fungerar vi olika, men jag vet att detta funkar bra för mig. Nu undviker jag personer som orsakar mig obehag och jag mår ju bättre =)

Jag tror inte riktigt att jag ska skilja på om de är mig eller den andra det är "fel" på. Så jag vet inte. Det man får ändå komma ihåg är att min eller hans logik och känslor är samma som dina eller någon annans. Min känslor är inte logiska. Ingen annan kan möjligen förstå varför jag t.ex. får ångest av tuggummi, men så är det. De fantasier du nämner kan lika gärna vara hans sätt att tolka saker. Det vet jag med mig att jag gör, tolkar saker helt fel, då många av oss med borderline ofta vänder saker så att allt blir negativt mot oss. Oavsett om vi vill eller inte. Knäpp är bara förordet till vad mitt huvud kan bli ;)

 MEN, jag tvingade in mig i duschen, planerade middan och åkte och handlade. Känns bättre nu. Jag klarade det! Tack för erat stöd.

Jag kan inte bara sluta projicera, det är inte som att man självmant väljer det man känner. Det är jobbigt för mig själv att känna så här. Visst kan det ha att göra med min självkänsla. jag letar alltid upp alla små tillfällen i det förflutna också där hon kanske gjort misstag och svikit mig med små saker som såklart blir stora i mitt huvud, så jag kan "rättfärdiga" mina känslor. Jag säger ju aldrig något till henne, drar mig bara undan tills det går över av sig själv för det sitter bara i en kortare period tills jag fått tillräckligt med distans till henne igen.