Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

jag har den diagnosen sen 2 år tillbaka. det jag märker hos mig själv är att det är inte lätt med relationer till män. jag har svårt att hålla fast vid samma kille  länge, och jag är extremt stresskänslig, antingen så hatar vi, eller så älskar vi något, kan glorifiera vissa människor eller så hatar man dom.men sök på google och skriv in borderline, så finst en massa att läsa.

Tyvärr har jag bara ett råd att ge; lämna relationen. Om din partner är som mig så finns det inget du kan göra för att få ordning på er relation, det kan bara din partner fixa. Och det är ingen lätt fix, jag har kämpat i flera år utan att lyckas. Så mitt enda råd är att tänka på dig själv och hitta en partner som inte har så mycket problem. Detta säger jag för att jag vet hur mycket jag förstört för andra. Inte det svaret du ville ha, men jag tror ärligt att det är bäst så. Alla förtjänar kärlek men alla kan inte ta emot den.

Det finns hjälp att få, riktigt bra hjälp. Jag fick diagnosen för 2 år sedan, gick DBT, ett år i färdighetsträningen och håller nu på att avsluta individualterapin. Jag uppfyller inte längre kriterier för borderline dvs jag har inte längre diagnosen.

Jag har gått i terapi men aldrig fått någon diagnos eftersom fokus mest legat på mina depressioner.

Jag är inte i en relation nu,mitt psyke klarar inte fler relationer. Jag orkar inte med berg och dalbanan, och jag orkar inte känna mig som en labil galning. Alla killar jag träffar tycker jag är bra i början men kallar mig sen psyko. Och de har rätt, jag beter mig som en galning. Om killen kommer 30 min senare än vi avtalat, eller om han inte svarar i telefonen, så kan jag skicka ett sms och skriva "dra åt helvete, jag vet att du är med en annan tjej, det är slut mellan oss". För att han inte svarar i telefonen en gång. Inte så rationellt. Sen ångrar jag mig och inser hur dum jag var och kryper tillbaka. Men samma sak kommer hända igen. Jag hittar alltid ett skäl att bli arg, och sticka. Ingen är perfekt så det kommer alltid finnas något att bråka om.

Jag kan inte styra detta heller även om jag vill. Det är som att någon annan tar över mig när jag är i en relation, jag tänker och agerar helt galet och jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är realistiskt eller bara i mitt huvud.

Vill du berätta lite om DBT? Vad har förbättrats? Vad har du fått träna på?

Är väldigt nyfiken. Tror du det är svårt att få denna behandling någonstans? Var vänder man sig?

Ska förresten träffa en läkare snart som är specialist inom psykiatri. Vet inte om det innebär att hon automatiskt är psykiatriker då. Kan en läkare sätta en diagnos på borderline? Eller krävs det en psykolog?

Ang. DBT, man måste först utredas och få diagnosen. Sen prioriteras patienter med självskadebeteende eller som är självmordsnära. Man får verktyg att hantera sina känslor och lära sig stå ut när det är svårt. Mina relationer till andra är mycket bättre idag men jag är fortfarande singel, är för rädd att bli sårad, sviken

Det handlar inte om det. Du måste skilja på de som "bara" har dålig självkänsla och därför inte tycker de förtjänar en partner, och de som har större problem som borderline.

En del av det jag säger är för din skull, men jag vet också hur hårt det tar på mig själv att gå in i en relation och misslyckas igen. Och flippa ut igen. Och se hur jag skadar den andra personen. Detta är något jag måste bära med mig sedan. Att jag varit så hemsk mot en annan person. Det får mig att må sämre. Jag träffade en underbar kille, jag sa som det var till honom. Jag har dessa problemen, kommer du klara det. Han sa ja. Jag krossade honom... Han har själv fått problem med relationer nu pga mig.

Jag anser att man ska fixa sina egna problem först innan man ger sig in i en relation. För bådas skull. För även om jag älskar killen, jag är inte lycklig med honom. Jag KAN inte vara lycklig i ett förhållande. 

Nu vet jag inte ens om jag kommer få denna diagnos, eller om din partner kanske kan ha den. Men borderline är en personlighetsstörning. Det går inte att bara "kliva ur martyrskapet", så jag besparar mig gärna från Mia Törnblom-klicheer.
Jag har inte lämnat för att jag tyckt synd om mig själv, eller ens för att rädda killen. Jag har lämnat för att jag inte stod ut med personen jag var i relationerna. Att ständigt agera som en galning, känna en massa ångest och inte veta vad jag gör. För det är inget som automatiskt blir bättre med tiden, trots att jag försöker stå ut. Tvärtom blir känslorna i mig bara värre och värre för varje dag som jag är med personen.

Jag har också varit på andra sidan, träffade en kille som faktiskt hade exakt samma problem som mig. Det är först då jag insåg hur otroligt jobbigt det var att leva med någon som har dessa problem. Jag trodde att jag kunde få det att fungera, dels för att jag själv vet hur jag tänker och agerar, och dels för att jag är väldigt påläst inom psykiatri. Men man kan INTE fixa sin partner när problemet är på denna nivå. Du lurar dig själv om du tror det.

Jag förstår om du vill fortsätta kämpa, jag gav dig bara min syn på saken, då jag är rädd att du kommer ångra dig i slutändan.

Har du haft mycket självskadebeteende i vuxen ålder? Jag skar mig som tonåring, och tog tablettöverdos för några år sedan. Men utöver det kan jag kontrollera det. Tanken kommer ofta upp att skada mig själv när jag är arg eller ledsen, och ibland är det väldigt nära att jag gör det, men kan oftast avstå. Självmordstankar däremot har jag varje dag eftersom jag har en ganska djup depression sedan en tid tillbaka.

Jag har accepterat att leva ensam. Tanken att ha en relation till skrämmer livet ur mig, jag orkar inte försöka mer.