Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag fick min diagnos för två år sedan, har  varit sjukskriven i 3 år.
Så jag har ännu inte klarat av att jobba, ska få förlängt min sjukersättning med 1½ år f.o.m juni.

Någon här vars anhöriga går i anhöriggrupp för personer med borderline? Min kille står på kö för att få börja, dvs om han håller ut så länge .

Alltså gruppen är för anhöriga till personer som har borderline.

Fast de grupperna jag menar så är det bara anhöriga som får gå. De går en gång/vecka med andra anhöriga.

Ingen annan här med erfarenheter från sådanna grupper?

Jag är inte värd min familj, min pojkvän, mina vänner, någon hjälp, att landstinget och fk ska slösa mer pengar på mig...........jag är inte värd att leva. Inte värd att må bra, vara glad eller att vara lycklig.
F-n jag verkligen hatar mig själv, äcklas av mig och föraktar mig själv.
Vill inte att folk ska behöva lida mer för att jag finns .

Visst e man knepig, det är samma för mig när jag har vänner som mår dåligt. Men själv är man inte värd ett piss .
Jag träffade världens underbaraste man, och trodde att nu äntligen händer det något positivt, världens lyckligaste fram tills jag knäckte honom med alla mina problem . Han går runt med en ständig oro att jag ska göra något dumt . Han har varit sjukskriven i 1½ v. nu pga mig. Ska börja gå hos psykolog. Han som aldrig har mått dåligt tidigare, jag bara förstör för alla . Å nu vet jag inte vart jag har honom, känner att jag inte klarar fler motgångar, det har hänt så mycket i mitt liv de senaste tre åren. Har lätt för att få vänner, och alla blir de nära vänner, får ständigt höra hur underbar jag är och hur mycket alla bryr sig om mig, men jag kan absolut inte förstå dem, känns som om de har blivit lurade att tro att jag e någon annan, eftersom jag själv inte kan se den personen som de ser. Vill bara att alla ska slippa mig å mina problem. Alla som går omkring och oroar sig för mig, och som har stått vid min sida vid mina oräknerligt många suicidförsök, och en depression som aldrig tycks gå över, vill bara att alla ska slippa alla mina problem. Jag är inte värd alla dessa underbara människor.
Får all hjälp man kan få av fk och av vården, alldeles för mycket om man jämför med alla andra. Orättvist mycket tycker jag. Tycker att de ska satsa på någon som fixar att göra något av sitt liv. Får så dåligt samvete när jag tänker på all hjälp jag har fått .

Livet är defenitivt slut

 Blev inlagd på psyk igår, sov i 20 timmar, så jag var nog i behov av lite sömn.
Ligger fortfarande inlagd, men blir kanske utskriven imorgon, får se hur de resonerar.
Tack för era ord. Känns bara så otroligt jobbigt att bli lämnad av den person som man trodde skulle finnas där för alltid . Så arg på mig själv för att jag trodde att jag skulle kunna få må bra

Tydligen inte alls bra ! Ännu ett förhållande har gått i kras, hatar mig själv! Känner mig värdelös, idiotisk, självisk m.m m.m! Tror ALLTID att alla förhållande ska var för evigt, så tar det tre månader så går det åt helvete, å alltid mitt fel.

Vi väntar barn ihop, och jag har minskat på mina mediciner, rejält! de och alla hormoner plus mitt sätt att vara så skickade jag iväg ett sms till honom där jag skrev:"Det här funkar inte, jag funderar på att göra en abort i veckan."
Tillfällig djup svacka, panik och förtvivlan var anledningen att jag skrev så, som jag kände just i de sekunderna. Ja, jag vet, jag ärt helt djävla (ursäkta) dum i huvudet!! Hatar mig själv. Nu efter att ha skickat två långa sms, har han inte hört av sig sen i fredags.

Han har skrivit 2 låånga sms till mig där han slänger ur sig en massa saker, som jag själv tycker om mig själv när jag mår som sämst. Alltså har jag rätt i allt negativt som jag tänker om mig själv, det är alltså en sanning att jag är helt jädra värdelös, hopplös m.m m.m.
Nej, jag vill INTE göra abort, är i V 13 nu, och jag har alltid varit emot abort, för min egen del alltså.
Jag känner mig så tom, så värdelös, så hemsk, falsk, självisk.......hatar mig själv . Det gör ont i hela kroppen, tårarna rinner å jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Tack gulliga ni som har skrivit till mig, sitter här å får hålla tillbaka tårarna för att jag blir rörd......snacka om att vara känslomänniska !
Ni har verkligen skrivit så bra, känner igen allt.

Skrev ett sms till honom idag där jag bad om ursäkt för mitt sms, och att jag förstår honom om han inte kan förlåta mig för det fruktansvärda smsét jag skrev.  Förklarade för honom att det var i ren panik, i ett tillstånd där jag var riktigt nere, minskning av mediciner, hormoner m.m var förklaringen, ingen ursäkt men en förklaring.
Har inte hört något tillbaka .

Jag har två barn sen ett tidigare förhållande, och han har ett. Detta var inget planerat barn, men ett mycket välkommet och efterlängtat. Å så strular jag till det så här .

Känner mig så nedstämd. Borde vara lycklig som bara den å inte känna så här
Gravid, har mina barn under en längre period (vilket var väääldigt längesen) plus att det är min favorit högtid....Midsommar! Men, nej så bra ska man inte ha det.
Skrev tidigare om pappan till mitt väntade barn. Dey blev bra igen, fast HELT utan att vi diskuterat det som hänt och sagts.....vilket jag hatar! Man måste för 17 kunna prata .
Nu är det samma visa igen han stoppar huvudet i sanden och håller sig undan .
Vi hade planerat att åka till hans föräldrar för att berätta om att vi väntar barn (är ändå i V. 16 nu) . Mina barn, mina föräldrar + syskon + massor med vänner vet om det. Han skulle hämta sitt barn samma dag och berätta om barnet. Så åker vi den lååånga vägen dit, i varsin bil. kommer fram å då kommer det fram att han inte berättat för sitt barn och att han inte tänkt berätta för sina föräldrar. Det kunde han ha kläckt ur sig innan vi åkte hemifrån, mina barn var inställda på det och likaså jag.
Anldeningen var att hans barns mamma några dagar tidigare hade börjat gråta på telefon när hon fick reda på att vi skulle ha barn, plus att det kändes stressande att ta det eftersom min son skulle på kalas 4 timmar senare.
Förlåt att det blev så långt, behöver bara skriva av mig.
Vi skulle  ha firat denna dagen ihop som en familj, han skulle ha träffat flera av mina närmsta vänner för första gången. Han har inte ens hört av sig. Jag har både smsát å ringt flera ggr. inget svar någonstans!

Nej, jag hoppade inte ens ur bilen, körde hem igen. Blev så besviken å irriterad.
Jag träffar dem rätt så ofta, så därför känns det så fel å så falskt att inte säga något, får hela tiden dölja....för visst syns det.

Missade visst att svara på sista frågan .
Jag skrev et sms å förklarade, men han lyssnar inte på det utan skriver bara att hans känslor och tankar ges det inget utrymme åt och att de viftas bort!
Har inte hört något idag heller .
Känns för djävligt , väntar barn med en "man" som barnen avgudar och förväntar sig att vi ska flytta ihop med.
Har ingen lust att meddela barnen att ännu ett förhållande med en kille de gillar har tagit slut . Skäms över att inte ha något stöd, å skäms av bara tanken på att familj å vänner ska få reda på hur det ligger till . Försöker hålla skenet uppe.

Varför lär jag mig aldrig !
Varje gång jag träffar någon ny så går jag in med 200% , och tror att denna gången, ja denna gången kommer det att hålla......sen går det en kort tid så skiter sig allt. Jag tror alltid gott om alla människor, jag lär mig aldrig! Trots att jag har blivit utnyttjad och sparkad på flertalet ggr. Litar alltid på alla till 110%  .