Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

I ytliga relationer fungerar jag otroligt bra. Men så fort jag blir känslomässigt engagerad så går det åt helvete.
Svårt att förklara men jag är känlomässigt störd. Mitt känsloliv är fruktansvärt kaotiskt inombords men det är inget som syns utåt.
Därför blir det lite klurigt då jag bemöts som en självsäker och stark människa men i själva verket är jag en otroligt skör person med fruktansvärt dåligt självförtroende.

Så ytliga sociala kontakter är jag hur bra som helst på men så fort jag faller dit och börjar bry mig så kan minsta lilla få mig att bryta ihop.
Och att engagera mig känslomässigt är något jag gör tidigt i en ny kontakt, har inga som helst murar runt mig som skydd. Hade jag inte haft ett sånt självsäkert skal tror jag att det hade vart större risk att folk utnyttjade och manipulerade mig. Så det är både på gott och ont att jag verkar stark utåt.

Jag har varit sjukskriven till och från hela mitt vuxna liv. Dvs aldrig jobbat. Där emellan har jag haft nån praktik, varit arbetssökande nån gång tror jag och pluggat upp lite betyg hemifrån. Den senaste sjukskrivningen har varat i 4 år. Fyller strax 26 år.

Alltså jag funkar lika dåligt vare sig jag är riktigt kär och allt det där eller om jag är måttligt intresserad och träffar någon för att inte känna mig ensam.
Engagerar mig känslomässigt i folk lite väl lättvindigt. Så om jag träffar en kille som jag egentligen inte ens vill ha så att säga kan jag lätt bli som en blodigel ändå(mest känslomässigt, utåt försöker jag hålla skenet uppe om att jag skulle ta lättare på relationen).
Jag mår helt enkelt dåligt av att ha relationer med folk så länge det inte är ytliga fika-, festa- eller biorelationer om du förstår vad jag menar.
Jag är överkänslig till max och har liksom inga spärrar i mitt känsloliv. Ingen balans utan allt är mer eller mindre svart och vitt när det kommer till relationer.

Djur känner jag dock nada för. Inte ens hundar som jag haft från valp i flera år har jag känt någonting för känslomässigt.

Måste bara tillägga att jag haft samtalskontakt sedan jag var barn, ätit massvis med olika mediciner, legat på psyket flera ggr, vart sjukskriven i år, gått på sån seriös behandling 4 dagar i veckan under en längre tid på en specialmottagning för BPS men ÄNDÅ fortsätter många av mina vänner och bekanta att hävda att det inte är något fel på mig osv. Dock har alla utredningar visat att jag har BPS och endast en jourläkare på psyket för några år sedan var tveksam och menade på att jag kanske var bipolär. Det är liksom inget snack om saken om att jag lider av BPS - Big time! Ändå får jag näsan som anklagelser på mig av okunniga människor, som att jag skulle ljuga eller nåt.
Nästan ingen förstår hur trasig jag är inombords och det har jag föga lust med att förklara för dem heller. Som att jag skulle be en cancerdrabbad person att övertyga mig om han/hon verkligen talar sanning. Idiotiskt. Men det är så folk beter sig mot mig.

Man kan säga att jag fått diagnosen tre ggr. När jag låg på psyk träffade jag en överläkare som hade ganska många samtal med mig, de var långa samtal om både barndom och nuvarande symptom. Lite som intervjuer nästan. Under sista samtalet berättade hon för mig att jag har Borderline.

Under samma tid ungefär så gick jag även och pratade med psykologen på psyk flera ggr. Fick fylla i sånt där SCID-II eller vad det nu heter och gick sedan igenom det med psykologen då jag fick förklara varför jag svarat som jag gjort osv.
Så baserat på formuläret och samtalen vi haft satte hon diagnosen Borderline på mig hon med.

Efter det började jag gå på en psykiatrisk öppenmottagning hos nån terapeut eller vad det var som jag hade samtal med. De remitterade mig till en mottagning som specialiserar sig på BPS och efter några månaders väntan var det dags för ett första besök där.

För att få gå på den specialiserade mottagningen så var man tvungen att genomgå en utredning där med för att fastställa diagnosen. Den var mer utförlig. Många olika tester, formulär att fylla i, Rorschach-test, intervjuer med olika personer (psykologer osv). Minns inte allt men det var väldigt omfattande.
Även denna gång visade det sig att diagnosen Borderline stämde på mig.

Sen blev jag erbjuden att börja i deras grupp som man gick i flera ggr i veckan, flera timmar om dagen. Läkarkontakt hade man på mottagningen.
Klarade dock inte av gruppen det hela året som man skulle gå där utan började istället i índividuell terapi på samma mottagning efter ca ett halvår i gruppverksamheten. Sen dess har jag gått där. I ca 4 år nu.