Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Läser tråden och bölar som ett liten unge =/ Ni är jag!

Jag fick diagnosen Borderline sent, för bara ett år sedan och jag är 31 år. Jag har så länge jag kan minnas varit annorlunda. Ångest, tankar på döden, skadat mig själv, missbrukat både sex och alkohol, LIVRÄDD för separationer, känslomässigt instabil, svart-vitt tänk osv.

I början av alla mina förhållanden blir jag kär på en gång. Jag har inga mellanlägen utan det kan räcka med en dejt. Blir jag tillsammans med killen och vi kommer för nära slår det över och all kärlek förvandlas till ilska och ja, nästan hat.

Jag har precis förstört en treårig relation med en jättefin kille. När vi träffades blev vi störtförälskade och flyttade ihop efter bara två månader. När vi hade flyttat ihop kom det svarta tillbaka och det slutade med att jag inte klarade av att han överhuvudtaget satt bredvid mig i soffan. Jag var hemskt elak, otrogen, skrikig, manipulativ och bråkig. Nu när det är slut idealiserar jag honom igen och ringer och messar som en galning för att han ska koma tillbaka till mig. Känner mig som den mest ensamma och övergivna människan i världen. Helt sjukt. Han är dock så knäckt över hur jag betett mig så han orkar knappt prata med mig än så länge.

Jag dejtar även en annan kille som jag träffat i två månader nu. Jag är helt övertygad om att han inte tycker om mig trots att han visat på många sätt att han gör det. När vi setts och han åker hem har jag en sådan hemsk separationsångest så att jag inte kan andas. Jag är övertygad om att det är sista gången vi ses. Det räcker med att han inte hör av sig under en dag för att jag ska börja  fantisera om att han snart ringer och säger att han inte vill ses mer, att jag blir övergiven, bortkastad och ratad. Jag stänger till och med av mobilen för att jag inte vill ha ”det där samtalet”. Skulle det bli något mellan oss skulle det sluta på samma sätt som med alla andra.

För mig är det en omöjlig tanke att någon skulle kunna älska mig och jag vill såra och krossa innan jag blir sårad och krossad.

Jag har också en tendens att bli näst intill besatt av killar som inte är så intresserade av mig och bara utnyttjar mig medan jag är kyligare mot snälla fina killar som tycker om mig på riktigt.  

Jag hatar att vara så här. Jag vill bara vara som alla andra, att kunna älska och tillåta mig själv att bli älskad tillbaka.

Kram på er allihop, det är så skönt att veta att man inte är ensam trots att jag inte skulle önska min värsta fiende denna hemska svårbehandlade diagnos.