Anonym skrev 2010-04-14 07:38:33 följande:
Ja det är empatibrist om man kan hålla på så UTAN att få dåligt samvete. Jag får enormt dåligt samvete över mitt beteende, men problemet är att jag inte har någon impulskontroll vilket gör det svårt att behärska mig och inte leva ut de känslor jag har. Slutresultatet blir dock samma, en annan person blir sårad.
Ja precis. Det man ofta glömmer är att bakom alla personer med funktionshinder och psykiska sjukdomar och störningar så finns det ju en PERSON med en alldeles egen uppsättning egenskaper och livserfarenheter. Det är så lätt att säga att "borderlinepersonligheter är si eller så" och det ska naturligtvis finnas likheter för att man ska kunna sätta en diagnos men det finns ju ändå stora olikheter också. Människor har en mer eller mindre utvecklad empatisk förmåga, vare sig de har en personlighetsstörning eller inte....
Jag har inte själv borderline, men min f.d. man har och jag kan ju med facit i hand säga att det var det som orsakade vår skilsmässa, MEN faktiskt inte bara det. Jag var yngre och gick på i ullstrumporna för att få honom att ändra sig och jag anklagade honom väldigt mycket då han gjort och sagt dumma saker. När vi väl skilde oss var jag ett vrak. Jag hade inget självförtroende kvar efter att att ha fått höra att jag var utvecklingsstörd, en nolla, hora, värdelös, sjuk i huvudet etc. Hans vredesutbrott blev bara värre och värre och slutade med att han faktiskt var nära att ta livet av mig. I dag, 15 år senare så har ju både han och jag mognat. Han har lärt sig att hantera sig själv på ett mycket bättre sätt och jag vet att det inte är någon idé att konfrontera honom när han är arg eller uppretad. Backar jag i stället och väntar ut honom så att han få tid på sig att lugna sig så kan vi prata sen. Jag undviker på så sätt att jag själv ska gå och må dåligt av hans påhopp och han undviker att må dåligt p.g.a. att han har slängt ur sig saker han inte menar.
Anonym (Me too) så oerhört tufft ditt liv varit! Jag hoppas att du fått hjälp och stöd sedan du fick din diagnos! Man säger ju att det lugnar ner sig med åren, efter 30 år är vad jag hört. Vet inte vad ni andra hört om detta, men på mitt ex har det stämt ganska bra.
Jag tycker ändå att det låter som att många i den här tråden har en oerhört god insikt i hur de själva fungerar, vad som triggar dem och under vilka förutsättningar de fungerar bäst.....
