Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Man kan med framgång medicinera samsjuklighet såsom depression. Men själva huvudproblematiken IPS kan man inte medicinera. Vi kanske missförstår varandra, för jag menar inte att man skall lida mer än i onödan, eller att det finns någon poäng i att lida. Mediciner är bra, mot det de kan bota - men personlighetsstörningen kan de inte bota. Att terapi skulle vara att slösa bort sin tid tycker inte jag, man förändras hela tiden till det bättre. En DBT behandling går i många fall på 1½-2 år - det är inte så lång tid i ett helt livsperspektiv. Att bara medicinera riskerar att "glömma bort" IPS behandlingen, och det tycker jag är olyckligt. Eller så kan du säga som jag sade förra veckan till min terapeut- jag tyckte att han borde ha ett trollspö och trolla bort allt lidande för jag är minsann inte villig att lida! Jaja - det är inte lätt att acceptera att livet innehåller ett visst lidande, känslomässigt är det också svårt att förstå att lidandet minskar om man intar en livshållning med acceptans.

Ja, jag  var till vårdcentralen i förra veckan och bad om en remiss till vuxenpsyk. (då jag gått på bup innan men är för gammal nu.) Det enda jag fick där var sömntabletter och ett telefonnmmer till samtalsmottagningen! och det betalade jag 125 kronor för. Faan för den svenska sjukvården ibland! Men i morgon ska jag ringa till samtalsmottagningen och be om en tid. Har till och med dragit mig undan alla vänner av rädsla för vad dom ska tycka och tro om mig (osäkerheten igen) vilket gör att det "bara" är sambon kvar att prata med när jag mår skit. Det tär extremt mycket på honom för han känner sig så ensam och hjälplös och vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Men förhoppnignsvis är det inte såå lång väntetid på att få komma iväg.