Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag var en gång i tiden öppensinnad och ville så vansinnigt gärna acceptera hur borderline påverkar människan som har det och även dem runt omkring. Jag hade en nära relation till någon som hade diagnosen. Jag ville så förtvivlat gärna finnas där, ge mitt stöd, försöka förstå och visa hänsyn inför personens dilemma i och med störningen.
Nu när jag läst i den här tråden och tagit del av hur en del människor med den här störningen föraktar dem som bryr sig om dem så kan jag sorgligt nog känna igen även detta. Jag ha sedan länge insett att vår relation avslutades när jag av någon anledning inte levde upp till förväntningarna längre. Personen jag hade relationen till dumpade mig som skit.

Aldrig mer en nära relation med någon som har borderline. Det gör alldeles för ont och personen ser bara till sig själv och de egna behoven. Det är min läxa som jag lärt och tro mig, det var en smärtsam upptäckt.

TS

Tack för ditt utförliga svar, jag hade nog inte väntat mig ett.
För en person som är vän blir ju den där föraktgrejen ganska sårande. Det är nog klokt att du skippar den informationen till dina vänner (ler snabbt och släpper ut ett litet skämt som dök upp: neeej, jag försökte inte smickra dig....)

Det där med smickret var däremot inte något jag riktigt uppfattat tidigare. Det stämmer bra att min gamla relation periodvis inte kunde ta in komplimanger. Jag å min sida gav dem, för jag menade dem. Kanske tyckte hon att jag bara smickrade, kanske blev det som du förklarade; hon såg ner på mig när jag komplimenterade henne, för att hon såg ner på sig själv? Lite smårörigt men jag tror jag förstår.

Men diagnosen blir man väl aldrig fri ifrån? Eller? Jag har fått förklarat att borderline är något man lär sig hantera, inte något som förvinner (förutom möjlig avmattning av symptom efter medelålder). Har jag lärt felaktigt?

Så bra förklarat!